Långt - och länge

34 kilometer?
Hur GÖR man???

Man får gå ut försiktigt.
Sakta öka distanserna.

För 7 år sen kunde jag knappt jogga
1.5 km. Men nu VET jag att man inte
ska tro på alla signaler hjärnan skickar ut:
"Det GÅR inte."
"Jag ORKAR inte mer..."

Men efter några veckor, månader
- och år - går det lättare.
I alla fall det första steget:
att ta sig UT.

Till slut känns det helt naturligt att
ge sig ut att springa 2-3 timmar.
Typ varje helg... (gör inte alla det?)

Några korta tips om att springa långt
(eller i alla fall länge) kommer här:

Avsätt tid (lååång tid)
Ha helst några helt "lediga" timmar
efteråt också, så att du vet att det finns
tid för belöning efteråt (läs: fika, kolla Facebook, läsa en bok, kolla Instagram...)

Förbered dig.
Drick. Sov. ÄT!
Tänk (bara) på hur
BRA det kommer att kännas - efteråt.

Välj outfit. Kläder efter väder.
I färger som passar tillfället
-och skorna... SÅKLART!

Lämna sunt förnuft bakom dig.
Welcome to insanity!
Kör! Bara GÖR det!

Jag brukar inte ha musik.
Mina egna tankar får stå för
underhållningen. Tro mig-det kan vara
nog så underhållande, det är inte mycket
som krävs för att roa en hjärna som är satt
i stand-by...

Så. Från ord till handling!
Börja springa...
Ja, hjärnan protesterar.
Det känns tungt och inte så där lätt
som "riktiga" löpare verkar springa...
Bara fortsätt!
Va??? Har hållit på en evighet och
bara 1.3 km!!? Det här GÅR inte.

Magbältet skaver och jag behöver
redan gå på toa - igen...
Fortsätt springa. Såja, 5 km, det tar sig.
Återstår bara att repetera samma sträcka
- 6 gånger till.
Backe upp och backe upp igen!
Hur f-n är det möjligt?
Borde gå nedför snart!!? Thank god! Första varvet avklarat. Paus!
(pausa klockan,
skönt att man kan stoppa tiden ibland...)

Stanna upp och drick, ät russin, nötter och banan och tänk att "det är allt lite mysigt med picknick"!

Fortsätt springa!
Lite segt ännu. Men klockan börjar gå
fortare. Betydligt snabbare än vad
antalet kilometer tickar upp...
Nåja! Detta är självvalt!!! (why?)

Pausa igen.
Nu är redan mer än hälften gjort!
Det är magiskt att komma ut på andra
sidan-andra hälften, den bättre hälften som är mentalt så mycket bättre.
Vilket är en förutsättning. För nu kan det
hända att en och annan kroppsdel börjar opponera sig...

Men, just idag kände jag inte riktigt av
den magiska lättnaden efter "hälften",
den tragiska verkligheten var att det började gå allt tyngre...
(vem f-n hittade på att man ska springa 42 kilometer??? Så ONÖDIGT)

Men det var i alla fall ingen specifik kroppsdel som protesterade den här gången! (se det positiva!)

Eller så gick signalerna inte fram...

Jag märkte att det var dålig täckning då
jag hade velat sträcka ut armar och rygg
under passet, men det inte gick.
Armarna lydde helt enkelt inte...
Nåja, benen gick ju i alla fall!

Till slut hade jag rundat lilla Delsjön en tredje och SISTA gång och var i MÅL!

En sista kraftansträngning att ta sig till
- och IN i bilen...

...och efteråt känns det så BRA?

Jodå, ben, knän, fötter är förvånansvärt
fräscha, men det kan ju bero på att jag
försöker vara stilla - för att inte må illa...

Nu: ÄTA! Vila, vila, vila!

Så kanske kärringen är på
benen snart igen!