Äntligen - min blogg är född!!!
Nu ska jag bara komma på vad jag ska skriva om!!?
Men om jag kan prata utan att ha något att säga, så ska jag nog kunna fylla en blogg utan att ha något att skriva...
Så fram med skämskudden, eller tryck på krysset i övre högra hörnet...

söndag 20 oktober 2019

Debutanter, tanter och en rosa panter...

In i maratonbubblan igen! Nu som supporter.

Maratonlöpare och deras groupies får ingen sovmorgon.
Klockan 05.50 igår lördag ringde klockan.
Frukosten och matsäck var förberedd och efter gröt
och kaffe satte vi oss i bilen och körde mot Växjö.

Maraton (och SM för veteraner)!

Rookien (=maken som missat sin maratondebut i München)
var anmäld i motionsklass. Har man tränat inför sitt första
maraton så måste man ju få prova på sträckan!

Kom fram precis i tid för att hinna få parkeringsplats
närmast start- och målgång vid simhallen i Växjö.
Nummerlappen hämtades och det var gott om tid
att byta om och gå på (riktig) toalett (fusk!)
Inte en baja-maja så långt ögat nådde, är detta ens ett riktigt lopp?

Jag var utrustad för en heldag som supporter.
Ett maraton per ett år är på gränsen, men två
inom en vecka är definitivt uteslutet för mig!

Min skalle var lite sugen på att anta utmaningen,
men kroppen sa vänligt men bestämt, nej tack!
Återställd efter förra helgen, men man ska ha respekt
för sträckan och att kroppen inte blir yngre - bara snyggare.
( det är ju bara hjärnan som blir ”yngre” av att träna...)

Intressant (och ganska behagligt) att befinna sig på
”andra sidan” och betrakta loppets alla (ve och fasa) faser!

Men inget maraton utan en racerapport.

Vädret var perfekt - för löpare. 10-12 grader.
Sol - som nästan stack fram lite. Jag hade helgarderat
med ullunderställ, fleeceväst, mössa, dunväst, jacka...

Växjö bjuder på en platt (snabb?) 8 varvs bana,
publikvänligt, om man vill se ”sina” löpare många gånger.
Överhörde hur proffspubliken pratade om sina löpande
anhöriga: ”han har ju också gjort fler än 100 maraton”.
Hm... inte bara debutanter här idag alltså...

Efter starten gick jag till bilen och drack mitt medhavda
frukostkaffe i lugn och ro. Plötsligt insåg jag att det redan
var dags för första varvning.
Trodde nästa att jag missat min mans första passering...

Phu! Kollade in första varvningen och gick en kort
promenad, lyssnade på Maratonpodden och kände mig stark...

Ett maraton är långt - men går snabbt - särskilt betraktat från
andra sidan. Men. Efter 16 km var jag fortfarande inte ett dugg
trött, men skyndade mig att äta min medhavda lunchsallad!
Efter 27 fick det bli kaffe igen!

Blev riktigt stressigt! Hade med mig
2 böcker, flera tidningar men hann knappt sätta mig mellan varven...
Ganska snart hade de snabbaste löparna redan gått i mål!?

Roade mig med att (tjuv)lyssna på löpare som pratade,
några som jag inte förstod alls, var de utlänningar?
Hade han talfel? Hm... ok det stod Halmstad löparklubb
på linnet... det förklarar saken... åh löpare från Sundsvall
- vilken härlig Norrländsk dialekt!

Tappade räkningen på varven...
Trodde det var sista varvet när det fortfarande var ett kvar...

Ställde en timer med larm när maken gick ut på sista
varvet för att inte göra bort mig fullständigt som supporter.

Nu hade det börjat gå betydligt saktare där ute i spåret...
”The man with the hammer” stod och lurade debutanter
som för första gången passerade 33 km...

(Jag hade ju kunnat hoppa in och ta ett varv eller två...)

Men ska man göra sitt första maraton så är det bara att bryta ihop
och komma igen! Fortsätta springa. Även om man har betongben!

Wienerbröd och kaffe dukades fram till de som gått i mål!
Segerns sötma. Värt att kämpa för!

Som sagt inte bara debutanter idag.
Nej. Detta var ju även ”Veteran SM”.
För att delta i SM behövde man vara med i en klubb.
Det var diverse veteraner från Team Skavsåret och
Team SlowMovers som gjorde upp i de olika åldersklasserna.

Bland herrarna var det några som stack ut.
Bland annat en man utklädd till Rosa Pantern och en man
klädd (obs ej utklädd) i damstrumpor...
Praktiskt, piffigt när det är en aning kyligt...

Bland de ”äldre” damerna (som alla hette Barbro)
imponerade vinnaren i K75 med att få in på sluttiden 4.12.
Hoppas jag kan åstadkomma liknande prestation om 25 år!

Gott att stå vid sidan och se löparnas stapplande steg efter
målgång. Vilken härlig syn! Jag kunde känna deras smärta
- och glädje! Ont, det gör ont, det gör ont!

Även maken gick i mål på en bra tid,
trots krypfart sista varvet. Det bästa med att springa sitt
första maraton är att det garanterat blir personbästa!
Pers eller ej så ska det firas med Maratonbubblor!

Det är jobbigare än man kan tro att heja sig
genom ett maraton. Det är riktigt långt!
Men tiden går otroligt fort när man har roligt.

Heja alla som orkar och vågar genomföra ett! På sitt sätt!

Växjö Maraton 2019
Debutanter och en  Rosa Panter!!?
Maratonbubblor!



torsdag 17 oktober 2019

I did it - my way!

Det var ett välkommet tillfälligt avbrott, att gå in i
maratonbubblan och lämna alla världsliga problem utanför.
Men säg den lycka som varar (längre än 42195 meter)?
Försöker nu undvika att kraschlanda in i vardagen efter
några fantastiskt varma, soliga dagar i sagostaden München.


Vart man än såg var det kyrkor, vackra gamla byggnader,
fontäner, statyer (oftast föreställande nakna karlar),
tinnar och torn - med och utan klockspel...


Allt inramat av träd i höstens alla färger, blå himmel och SOL!


Här utanför bubblan, i den vanliga världen är det kallt,
regnigt och grått... Men. Grått är ju en höstfärg det också...


Nummerlappshypokondrin veckan innan loppet,
när man tror att man har ont i halsen och inte kan starta,
drabbade inte mig alls den här gången!!?
Kanske för att jag har insett att ett maraton inte gäller
liv och död, bara om liv! (och om att överleva...) 
Så länge det finns liv, så finns det fler mataton!


Tyvärr blev det ändå en del sjukfrånvaro i vårt lilla
startande dreamteam. Men istället fick vi ju två (sjukt)
bra supportrar, som kunde kyla ner febern med öl...



Som uppladdning innan vi hämtade ut våra nummerlappar
såg vi det helt fenomenala rekordet när Eliud Kipchoge sprang ett
maraton under 2 timmar!!? Visserligen med hjälp av specialskor från
Nike och ett helt team av farthållare som sprang i formation runt honom.



Söndag morgon var det äntligen dags! Solen sken.
Det skulle bli en lång och varm dag.
Då jag varken hade något team som kunde hjälpa mig hålla farten
eller ett par Nike skor, bestämde jag mig för att gå för bärs istället för pers!



Vi tog de obligatoriska "före" bilderna på Olympia stadion,
lämnade in väskan med ombyte och gick till starten.
Läget helt under kontroll. Allt enligt plan!



Men. Så fort jag blev lämnad "ensam" var jag vilse...
...men det fattade jag inte förrän det var försent...
När min startgrupp D sprang iväg, insåg jag att jag stod bland alla
stafettlöpare i startgrupp E...  utan möjlighet att smita ut!
När vi väl startade var jag helt övertygad om att min tid inte
skulle registreras och att jag skulle få springa helt själv,
sist av alla maratonlöpare och att vätskekontrollerna skulle
vara nerplockade när jag passerade... 



Men medaljen skulle jag i alla fall ha! Med eller utan officiell tid!
Dags att släppa de negativa tankarna och "välja glädje"...



Bet ihop och mina mardröms scenarion besannades - inte!
Jag blev inte ensam och sist kvar i banan.
Publiken var där, ALLA Tysklands trumorkestrar,
funktionärer med välfyllda, välorganiserade bord med vatten,
sportdryck, bananer, chokladbars och gel stod längs hela vägen.
Som ett 42 km långt cocktailparty (jag som inte ens gillar att mingla?)



Tillsammans klarar man ett maraton - det är en lagsport!

Så det lönar sig att välja kärlek (även om den inte är besvarad...)



Men. Jag måste nog ta tag i min löpteknik och
prova med att faktiskt lyfta fötterna. Ska testa det...
Nästa gång jag "springer" ett maraton!



Hade verkligen behövt vingar på skorna.
Såg på mina maraton-foton att mina fötter knappt lämnade marken...
Jag hade inte blivit diskad om det varit en gångtävling!



Tack och lov var det många backar i München - långa nedförsbackar!
Särskilt uppskattat sista kilometrarna mot mål!
Ett marathon är längre än man tror...

När jag såg och hörde ljudet och musiken från
Olympia stadion var allt jobbigt redan glömt.


Jag fick min medalj, en registrerad sluttid och en kall alkoholfri öl!
Vad mer kan man önska sig?

Livet blev rättvist igen!



I did it my way - utan farthållare
(glad att jag klarar mig utan en inopererad pacemaker...)
eller specialdesignade skor!



Jag kom, jag såg, jag (be)segrade(s) i München.

Maraton handlar om att överleva - inte om att komma först.
Alla är vinnare! Det finns inga dåliga maratonlöpare!


Olympiaparken
Tinnar och torn
En sagostad!


Vi kom vi såg vi segrade!
Dream team!

fredag 11 oktober 2019

Orange is the new black!

Dan, före dan, före loppare-dan!


Alla pass är gjorda,
från det första till det sista,
det längsta, det sämsta och många trista...

Men man ångrar aldrig ett träningspass!
Allt som är gjort är gjort
- och det som är ogjort är försent att ångra nu.

Nu må jag vara startklar och redo att ställa mig på startlinjen.
(...och helt färdig - för dårhuset...)


..."bara" 42 km återstår till målet!


Nya skor är insprugna och outfiten är testad.
Allt är packat. DET är banne mig det svåraste.
Att packa, packa om, packa lätt och packa RÄTT!


Köpte nya skor. Hade redan matchande strumpor och sport BH.
Prisa Gud - och min välfyllda träningsgarderob...
Men hur f-n hittar man ett nagellack som passar till orange?





Startklar!

söndag 6 oktober 2019

Fuck Cancer!

När jag påbörjade mitt 20 veckors "program"
inför München Marathon kändes det målet
ganska oviktigt, då mycket annat hände samtidigt.

Men jag bestämde mig för att "springa för livet" och
skänka 10 kr per mil till förmån för cancerfonden.

Avrundar till 70 mil från mammas dödsdag den 31/5.

Fuck cancer!




onsdag 2 oktober 2019

Blod, svett och tårar!

Gjort är gjort...
Tidiga mornar, långa dagar, regniga kvällar.
Genom vatten och eld, genom tårar och skratt,
i med- och motvind, i alla väder har vi förberett
oss för årets höjdpunkt! München Marathon.


”Nog finns det mål och mening med vår färd,
men det är vägen som är mödan värd...”


Den LÅNG(samm)A vägen, mot det som
förhoppningsvis blir mitt 5e (!!?) maraton!


Dags att stanna upp och göra en tillbakablick på en resa
i långsamt tempo, där tiden för det mesta rusat iväg.


Små steg för mänskligheten - men ett stort steg ut från komfortzonen!



Ingen sovmorgon!
Helt blåst...
Lång(samm)a vägen hem...
Morgon- middags- och kvällsjogg!
Långt och länge!