Jag gick och la mig i fredags kväll och sen
steg jag upp idag, måndag morgon - typ.
Så kan det ju kännas när helgen bara har
2 dagar (jag VET - helt orimligt!)
men denna helgen har jag bokstavligt talat sovit bort.
När kudden blev för varm och obekväm,
la jag bara andra kinden till och sov vidare.
Zzzzz...
Feber, huvudvärk, muskelvärk och trötthet.
Ingen aptit, ingen ork och ingen lust eller energi alls.
Regnet och blåsten dånade utanför fönstret och bidrog till
håglösheten och det var ett lätt (och rätt) val att göra ingenting.
Så jag har bara lämnat sängen för några kortare
stunder i TV soffan då jag såg:
- En stand up show med Johan Glans
- En deckare som utspelade sig i dansk sommarmiljö
- En dokumentär om 10 personer med olika psykiska
besvär som tränade inför London Marathon...
Ja, ni hör ju att detta är livet för en mycket sjuk människa...
Men det var en lagom dos av underhållning och intryck att ta in.
Johan Glans hade jag sett innan, en dos danskt "hygge"
och en gråtfest när maratonlöparna blev peppade av
de engelska prinsarna och slutligen gick i mål!
Men fördelen med att vara sjuk är att man får
vara i fred, maten tillreds och serveras och ingen
ifrågasätter att man ligger i sängen hela dan.
I lördags läste jag en bok. Hur det nu gick till?
För jag somnade lika ofta som jag vände blad...
I söndags bytte jag taktik till ljudbok. Smart.
Man slipper de fysiskt tunga momenten:
Att hålla i boken och bläddra.
Att jag just nu lyssnar på en feelgood bok i
kategorin ”romance” (läs: tantsnusk) hjälpte
inte till att väcka någon som helst (livs)lust i mig.
När jag inte ens är sugen på scones eller bryr mig om
att starta en tvättmaskin, då är jag sjuk på riktigt!
Det enda som smakade bra var kolaglass.
Bästa medicinen!
Helst när den serveras på sängkanten...
Men redan i natt vaknade jag till och
kände i kroppen att febern var borta.
Halleluja!
Idag har livslusten återvänt,
kan på nytt se meningen med livet.
Nu har jag bara ont i kroppen av att ha legat still för länge.
Tack vare att kontoret är hemma,
så kunde jag utan smittorisk återgå till jobbet.
Ringde vårdcentralen, men de hade inga lediga tider
för Covid-19 test. Och när man inte har symptom
längre, så är det inte säkert att man får "rätt" svar.
Så jag väntar och gör ett antikroppstest senare.
Men det måste gå minst 14 dar innan man gör det.
Så jag får leva i ovisshet om vad som drabbade mig.
Själv börjar jag tro att det var en släng av ”post-50 blues”
eller klimakteriet... Får hoppas på det.
Då behöver ju inte resten av familjen oroas för smitta...
Så idag bara njuter jag av att vara vid liv igen!
Startar en tvättmaskin (eller tre) tar en
uppfriskande promenad i blåsten.
Fortsätter med ljudboken - för en ny chans till romans.
Alla borde unna sig att sova ut nån gång!
