Äntligen - min blogg är född!!!
Nu ska jag bara komma på vad jag ska skriva om!!?
Men om jag kan prata utan att ha något att säga, så ska jag nog kunna fylla en blogg utan att ha något att skriva...
Så fram med skämskudden, eller tryck på krysset i övre högra hörnet...

fredag 30 september 2016

Pånytt född!!?

Att föda barn är tuffare än att springa marathon!!?
Ja, nu kan jag ju jämföra...


Den fysiska (och psykiska) påfrestningen är snarlik.
Med den skillnaden att det är olika kroppsdelar
som får tänjas ut till bristningsgränsen...
(efter min första förlossning hade jag ont
i händerna och var hes... - frågor på det?)


Ingen lustgas eller epiduralbedövning under
ett marathonlopp. Men väl en miljonpublik
(som man inte velat ha med i förlossningsrummet...)


I bägge fallen är det värst för de som supporterar
från sidan, de hinner ju varken äta eller dricka...


Vi som föder/springer blir ju serverade!


Man har ingen aning om vad man gett sig in i...
Hur man än förberett sig,
så har man ingen kontroll på utgången.


I vilket fall som helst så är det värt besväret!
Efteråt minns man inget av det jobbiga!
Men barnen har man bara till låns i sådär en 18 år.
En marathonmedalj varar för evigt!


Jag känner mig personligen pånytt född!


De första dagarna efter loppet kände jag mig
fräschare i ben, knän, fötter än på flera månader!!?

Jag blev nästan orolig att jag fått med mig någon
annans kropp hem... För plötsligt längtade jag
efter att ge mig ut och springa - långt!

Men efter ytterligare ett par dagar, släppte ruset.
Jag började känna igen den gamla kärringen igen...


Sen såg jag några bilder på mig själv från (upp)loppet.
(där jag inte var medveten om att jag blev fotograferad)
My god!
Ingen snygglöpning där inte!
Och då menar jag inte bara att linnet var fult...


Inga snygga träningskläder i världen hade hjälpt upp
den synen. Jag kanske var lite trött ändå... Just min
slutspurt har jag ju inga klara minnesbilder av...
De bilderna glömmer jag och behåller bara mina egna
minnesbilder av hur "lätt" det gick och hur roligt det var!

















torsdag 29 september 2016

Bragden i Berlin!

Efter drygt ett år av förberedelser och
mycket vånda var det äntligen dags!
Vaknade innan klockan. Frukost klockan 06.00.
Buss mot startområdet 07.25.


Berlin - Take my breath away!


Bara att befinna sig i Tiergarten, tidigt söndag morgon
bland drygt 40000 andra förväntansfulla löpare.
Deltagare från världens alla hörn. What a feeling!


Förväntansfulla och kissnödiga löpare...


Köerna till Baja-Majorna var långa.
Men det fanns ju buskar och ingen anledning att vara finkänslig.
Ett snabbt stopp över en brännässla gav en extra kick inför starten.
Kompressionstightsen klämde åt fint över brännblåsorna...


Vädret var perfekt. Blå himmel, ingen vind, lite kyligt,
men temperaturen skulle stiga till dryga 20 grader!


Så trots att jag förberett en outfit som matchade mina skor
stod jag där i mitt tristaste svarta sportlinne från Ullared...


Vi startade i sista startblocket.
Starterna gick tätt, så eliten fick inte
mer än ca 40 minuters försprång...


Vi ställde oss längst fram i vår startgrupp.
Man vill ju vara en del av partyt och inte hamna
på efterfesten och tvingas springa helt ensam längs
gatorna när festen är slut och alla vännerna gått hem...


Hjälp! Så jag kom till start till slut!!?
Jag hade ingen klar färdplan eller upplägg för mitt lopp!!?
"Go with the flow" kan ju vara vanskligt...
Gäller att hitta sig sjäv och sitt eget tempo bland alla startande...


Jag hade paniknoterat en stategi på armen:
"7, 21, 38" och memorerat "håll höger". Det var allt.


Men låten som spelades när startskottet gick sa allt:


I won’t give up, no I won’t give in
Till I reach the end...

Hur svårt kan det vara! Bara att springa.
(fortsätt springa, fortsätt springa, fortsätt...)


Höll ett behagligt tempo.
Lät första kilometrarna vara "uppvärmning".


(min puls när jag skulle genom säkerhetskontrollen
och incheckningen på flyget var troligtvis högre)


Första vätskekontroll vid 5 kilometer.
Köade tre minuter till en Baja-Maja, men det var det värt!
Sen bara till att hitta tillbaka till ett behagligt tempo
och känna efter att alla kroppsdelar var med på tåget.


Konstigt vad hjärnan kan lura kroppen att bara fortsätta.
Särskilt i soligt väder, fullt med publik och dragespelsmusik!


Tog det lugnt och väntade in mig själv på ett par ställen.


Vatten, sportdryck och frukt serverades ofta.
Bananer, bananer, överallt bananer!
Det går alldeles utmärkt att springa och
äta bananer samtidigt. Trots att jag betalat 2000 kr för
startplatsen så blev kilopriset på bananerna inte så farligt...
Det var värre med äppelbitarna.
Det hade ju inte sett ut som snövit precis, om jag hade
satt en äppelbit i halsen... Så jag höll mig till bananerna.


Vid varje vätskestation passade jag på att gå en "silly walk"
och sträcka ut alla hårt belastade leder och muskler lite extra.


Jag delade upp loppet i några delmål. 6 gånger 7 km...
7, 14, 21 osv.
Klarar jag 42 km,
ska jag nog ta de sista 195 metrarna också!


Att ta en genväg, men med mitt lokalsinne,
var ändå inget alternativ...


Vid 7 kilometer stod vårt personliga serviceteam och hejade.
Man fick mycket hejarop av resterande 999998 i publiken också!


Vid 16 hade jag en liten dipp. Men drack vatten,
tog en mugg över huvudet och skärpte till mig.
Jag hade ju själv valt att ge mig in i leken!


Vid 21 stod vårt glada serviceteam igen.
Nästa delmål var 27, där en energigel skulle serveras.
Jag hade hört talas om att det är "som att äta en mördarsnigel"
men jag såg ändå fram emot detta. Men. Den vi fick, var inte alls
så tjock i konsistensen och riktigt god! Jag höll den krampaktigt
som ett litet barn håller i sin nappflaska och slängde motvilligt
förpackningen, när innehållet var slut.


Vilade ögonen på en mörk, vältränad kille i bara ett par små shorts,
medan jag slickade i mig de sista resterna av energigelen runt munnen...


Med ny kraft kunde jag fortsätta mot nästa delmål.
31 kilometer.
Klarade jag det, så hade jag ju i alla fall sprungit personlängsta!


Började tänka att ett marathon faktiskt inte är så långt!
Kände redan tidigt att konditionen skulle räcka till.
Men. Till nästa gång (???) ska jag satsa på att
träna mycket styrka - särskilt den mentala biten!


Efter 31 och ännu en vätskekontroll kramade jag
Berlins träd nummer 29 (japp, alla träd är numrerade)
och stretchade ut mina hårt prövade vader.
Nästa delmål såg jag extra mycket fram emot: 35 km!


Det är DÅ det börjar, det är då man får gräva djupt inom
sig för att hitta de sista krafterna och motivationen!
Skulle man möta den omtalade väggen? Djävulen själv?


Här hade jag förberett en strategi:
Kliv kliv överLEv! (med ett leende)


Men vad hände? Stirrade jag döden i vitögat?


Nej, vid 35 hörde jag en pigg röst:
"Hej, hej Ann-Mari, det här klarar vi!"
Där var grannen och hon verkade inte heller fattat
att vi sprung 35 kilometer och borde vara trötta!


Här kunde jag faktiskt tro på det hon sa!
Alla kroppsdelar var intakta, ingen hade lämnat in protest,
eller walk over, utan snällt rättat in sig i ledet!
Mitt Ullaredlinne skavde dock lite under armarna.


Skulle inte ha skrattat åt att det finns "glidmedel" för löpare...


Fortsatte i ett lugnt tempo utan att bli andfådd.
Berlin (did not) take my breath away!
Tackade nej till Redbull (inte utan vodka...)
Hade redan vingar på skorna!





I won’t give up, no I won’t give in
Till I reach the end...


Vid 38 stod vårt tappra serviceteam.
Som knappt haft tid för currywurst och öl...
Här var många löpare riktigt slitna. Släpade sina träben efter sig.
Men jag var riktigt på gång! Kände att krafter fanns kvar.
Och äntligen kunde jag börja lita på att kroppen skulle hålla.
Visst kändes det i fötter och höfter att man varit igång ett tag.
Men, det är väl värre om man förlorar känseln helt?



När jag (ÄNTLIGEN!) såg Brandenburger Tor kopplade
jag ur hjärnan fullständigt och lät benen springa fritt på
upploppet mot Målet/das Ziel, helt på egen hand!
Min högsta kilometertid hade jag på den sista sträckan.


Jag uppfattade inte ens när jag var över mållinjen.
Men stannade, när jag märkte att alla omkring mig gick...
Här hade jag förväntat mig någon form av känsloyttring.
Skratt, gråt, glädjetårar, segerdans!!?
Men det var helt tomt i huvudet - och hela vägen ner...


(kanske var lite trött ändå!!!???)




Vi samlade ihop oss vid målområdet.
Åt och drack lite, innan vi tog en skön, långsam
promenade på 5 km, tillbaka till hotellet.


Serviceteamet (som gått 25 km) och inte var lika
höga på endorfiner, hade det lite jobbigare än
vi som hade våra bragdmedaljer runt halsen!


Har du drygt 10000 kr -och ett års tid- över, kan jag verkligen
rekommendera att våga ta steget och satsa på ett marathon!


You can do it!


























...fortsätt springa...


Efterlängtad "kall" (alkoholfri)






Frukost-joggen!

Som uppvärmning inför "den STORA prövningen"
deltog vi i "frukostjoggen" på lördag morgon.


Ganska stort event, där inte bara vi riktiga
löpare kunde provspringa på Berlins gator!


Då vi hade läst fel i programmet, blev det en onödigt
tidig morgon för oss, som gått upp en timma för tidigt...
Men då hade vi ju tid att äta hotellets frukost i lugn och ro!


Efter allt promenerande kors och tvärs dagen innan,
så var jag nästan lite tveksam ett tag, att ställa upp
på detta 6 kilometers lopp. Behövde verkligen vila!


Men detta hade jag inte velat missa!


Det var riktigt trevligt (ja, trevligt!) att springa.
Och riktigt mäktigt när alla "atleter" (yes, we are!)
fick springa in på Olympia stadion!


Efter fullbordat lopp fick man en power-frukost.
Inte helt sockerfri... Men med mycket (snabb?) energi!


...och den kom ju väl till pass inför söndagen!




Huvudsponsor...



Atleter på Berlins gator!



Olympia stadion!



Power (?) breakfast...



Bananer, bananer, överallt bananer!

onsdag 28 september 2016

Kors och tvärs i Berlin

Det var verkligen en lång helg med många intryck.


Känns som att vi hann med hur mycket som helst!
(så var det inga sovmornar heller)
Avkopplande i den bemärkelsen att
man kopplade bort jobb och vardag!



Måste börja göra weekendresor oftare!
Känner mig ovanligt pigg,
trots viss fysisk ansträngning...



För er som inte varit i Berlin,
kan jag göra en kort beskrivning:
Det är många gator, som går hit och dit...
Man vet inte om man är i "öst" eller "väst".
Men vi åkte bara tunnelbana i fel riktning EN gång...


För mig som är kart-dyslektiker var det helt
underbart att få följa en blå linje, en ström av
40000 löpare, omringad av en miljonpublik
och få en guidad tur runt HELA staden!


Snart, snart har jag samlat ihop mina intryck från DEN resan!























tisdag 27 september 2016

Try everything!

Lätt att vara kaxig idag!

När endorfinerna fortfarande är kvar i kroppen!
Börjar få lite skavsår runt halsen av medaljen...
Annars bara lite träningsvärk i låren,
men i övrigt fräschare och mindre stel i fötter,
ben och knän än jag varit på flera månader!


(vi har väl vetat länge att det
"är inte i knäna felet sitter"...)


Om löpning är ett beroende
och kan liknas vid en tung drog,
har jag aldrig varit så hög som nu...


Jag blir nästan lite rädd när jag tänker
på baksmällan som ska komma...


Bara jag inte hinner anmäla mig till
nya galenskaper innan ruset lagt sig...




I won’t give up, no I won’t give in
Till I reach the end
And then I’ll start again
Though I’m on the lead
I wanna try everything
I wanna try even though I could fail
I won’t give up, no I won’t give in
Till I reach the end
And then I’ll start again
No I won't leave
I wanna try everything
I wanna try even though I could fail



Oh oh oh oh
Try everything
Oh oh oh oh
Try everything
Oh oh oh oh
Try everything
Oh oh oh oh



Look how far you've come
You filled your heart with love
Baby you've done enough that cut your breath
Don't beat yourself up


Don't need to run so fast
Sometimes we come last but we did our best



Oh oh oh oh Try everything
Oh oh oh oh
Try everything
Oh oh oh oh
Try everything
Oh oh oh oh

måndag 26 september 2016

Före och Efter...

En ny tideräkning har (bara) börjat!

Hädanefter kan vi tala om
"Före" och "Efter" Berlin Marathon!

Vilken kick!
Ett litet steg för människan...
(eller, ganska många steg faktiskt!)

Ett rejält kliv utanför alla boxar och komfortzoner!

Låten de spelade vid starten,
talar för sig själv! Så är det:

(I can) try everything!


Förväntansfulla!


Yes - we can!

söndag 25 september 2016

Efterlängtad måltid!

Äntligen i mål!

Ny personbästa marathontid:

4.34.02

Återkommer om detaljerna kring loppet
och hela helgen här i härliga Berlin!

Efter en lång dag och en
mycket efterlängtad måltid
(inklusive dryck)
blir det inte svårt att somna!









lördag 24 september 2016

Dan före loppare dan!

Imorgon smäller det!

Har laddat med mässbesök,
shopping, sightseeing och
hysteriska mängder pasta!

Idag fin-sprang vi frukostjoggen
och kände på Berlins gator!

Go natt!













fredag 23 september 2016

Keep calm...








Trevlig (?) resa!!!

Vi flyger till Berlin med bara (8 kg)
handbagage, så Packzilla var på apoteket
(i god tid) och köpte miniflaskor mm.

Expediten önskade mig "trevlig resa".
Hon var inte det minsta ironisk...

Men hon kunde ju inte veta att min
weekendresa kanske inte i huvudsak
kommer att definieras som "trevlig"...

Återstår att se vilka (var.dags.)ord
jag väljer att beskriva den med!




Ready for take off!!?




torsdag 22 september 2016

Banan!

Sprungit sista rundan på svensk mark!
Lite sorgligt är det allt...
Klar med mina fysiska förberedelser inför loppet.
Jag har säkert inte gjort ALLT, men nu
"är det som det är och det får bli som det blir"...


Bara 42 kilometer kvar nu!


Det är ju ingenting,
om man ser tillbaka på året som gått...


Alla träningstimmar
(och dubbelt så många sofftimmar),
rehab, mental uppladdning...


Sportdrycken som serveras längs banan är testad.
Nu ska jag bara studera var längs banan,
det serveras banan! (mysigt med fruktstund!)


Ska väl komma levande ur det här!?
Bara jag kommer till startlinjen, så står det (väl?)
inga längs banan och skjuter de som bryter!!?


Behöver inte ens (tack ock lov!) orientera själv.
Bara följa strömmen och skörda frukterna - som serveras!


Berlin - Take my breath away!








onsdag 21 september 2016

Lätt packad...

... trots en "vit månad"...


Allvarligt talat.
Det råder packhysteri.
Yes. Packzilla is in the house!


Istället för att tänka på start och målgång,
framgång, motgång, eller rent av undergång
(jag gör detta bara EN gång) så lägger jag mycket
tid på att fundera på saker som jag kan kontrollera.


Det viktigaste när man ska springa ett marathon
är väl ändå att man har en matchande outfit?
Det är ju en viktig dag menar jag!
Once in a lifetime!

Just nu lutar det dock åt att jag INTE kommer
att använda kläderna som matchar mina skor!!?
(outside my comfort-zone...) utan en Sverigetröja
och (såklart) mina supporterande kompressionstights.


Så längde kläderna håller hela vägen...


Det ÄR dyrt med weekendresor...



tisdag 20 september 2016

Vit månad

Think outside the (wine)box...


Ömsom vin, ömsom vatten!
"Husets vita" direkt från kranen.
Sans och (vätske)balans...
Varannan vatten, varannan energidryck,
(beställd* på nätet) har testats - på träning.


Jag är långt utanför min "comfort-zone".


*kostar att ligga på topp...













Ett sista glas?

måndag 19 september 2016

Måltid?

Att man fått sitt startbevis,
bevisar ju inte att man kommer till start...
Sen är det ju "upp till bevis" att komma i mål också.


Jag får frågan om vilken måltid jag siktar på.
Vadå?
Jag vill såklart ha en rejäl måltid
och (minst) en stor stark tysk öl!
DET har jag sett fram emot. LÄNGE!


Vilken MålTID det blir spelar ingen roll.
Det är måltiden som är MÅLET!


Men jag gjorde som man gör när man vill veta något:
Googlade... Hittade en (mycket vetenskaplig?)
"räkna fram din sluttid-tabell" på Marathon.se
och angav min mil-tid (från Jubileumsloppet).


Ser ju ut att gå som tåget det här...
Men om jag ska tro jogg.se, så kommer jag att
få en sluttid på 4.40, vilket låter mer rimligt.


Tåget brukar ju vara försenat!







söndag 18 september 2016

Äta bör man!

Det serveras mycket mat
i den sista uppförsbacken!

Inte så dumt alls!

Har inte gjort annat än
lagat mat och ätit i helgen...

Grillat, (bön)pasta, spenat, rödbetor... Proteiner på längden, bredden och tvären.

Tillagat på grill, i ugn eller i lergryta.

Kolhydrater i mängder.
I brist på vaniljsås äter
man äppelkladdkaka...

Aktiv vila: (simning och yoga),
städning av hela huset är bra för
hela kroppen (och sinnesfriden...)

Observera att det är
"Husets vita" som serveras,
alla dar i veckan...

...i knappt en vecka till!





Mental uppförsbacke!

En vecka till dagen D!
En sista mental uppförsbacke fram till start!
I ett år har jag haft ett enda fokus:
Att ta mig till start!


Nu är det hög tid att börja tänka mer
på hur f-n jag ska ta mig i MÅL?
("tänkte inte på det...")


Det är ju vid starten det (roliga) börjar!


Dessa sista veckor av vila och uppladdning,
var inte riktigt så roliga som jag trodde...
Ju mer jag vilar, desto mer känner jag mig
som en orkeslös, fet, stel, gammal kärring.



"Det är svårt att toppa formen,
men det går lätt att tappa den."
Ibland känns som att jag tappat både formen,
orken, tron, hoppet och kärleken. (abstinens?)



Måste fortsätta med att mata hjärnan med positiva
tankar och magen med mycket kolhydrater, äta
vitaminer & mineraler och hoppas på att det stärker
immunförsvaret att stå emot negativ energi!







lördag 17 september 2016

(In)aktiv vila

Bara liiite solenergi till,
för att ladda batterierna...

Som synes endast en smal strimma
(hopp) mellan husen på eftermiddagen,
när solen står lågt på himlen.

#vilkenhärlighöstdag!
#förnybarenergi



Energipåfyllning!

Sprang (ja faktiskt!) en mil i morse.
Efter det var jag fylld av ny energi!

För säkerhets skull fyllde jag på
med energibröd och kaffe efteråt!
Sen bockades det av punkt
efter punkt från "att göra" listan!

Rensat ut skräpet från förråden.
(DET ger energi!)
Skickade maken till återvinningen.
(med skräpet alltså,
honom re-cyklar vi ett varv till...)
Han behövdes nämligen för att
rensa avloppet i köket...
Jag spolade rent rören...
Inte så aptitretande... Urk!

Köpte lite nya växter på Plantagen.
Planterade nytt i utekrukorna.
Putsade fönster...
Lagade köttfärslimpa.
Ja, sen var jag bara tvungen
att sätta mig i en solstol.

Kan ju vara sista chansen!

Så jag sparar nog några
punkter till imorgon också,
ifall jag har lite energi över!


fredag 16 september 2016

Orka?

Hur långt "orkar" man springa egentligen?
När jag var ute och härom dagen
kändes det ju inte riktigt som att jag
skulle orka springa ett marathon...
(långt ifrån...)
Jag gav upp efter 7 kilometer.


Min kropp och min knopp hade bildat ett team
och bestämt sig för att vi. springer. INTE!
Vi joggar inte ens "lätt",
på sin höjd tar vi en power walk...
Helst utan power, utan i lugn takt, så att alla ben,
muskler och leder hänger med. (klokt tänkt)


Tror det är mycket psykologi.
(det MÅSTE det vara, annars är jag illa ute...)
jag vill gärna tro att (förutsatt att man tränat)
kan springa så långt som man "vill".
(inom vissa "rimliga" gränser)
Om kroppens vitala delar inte
kastar in handuken vill säga!

Hittills har det fungerat så för mig, att det har
gått alldeles utmärkt att springa så långt som
jag bestämt mig för innan, ibland längre.


Långpass på 15,17, 21, 22, 25, 28 och 31
kilometer har genomförts, (HUR gick det till???)
med den där magiska känslan - efteråt!
Verkar ju helt osannolikt nu, när jag ligger i soffan
och knappt orkar ställa mig upp vilar mig i form.


Det gäller verkligen att få med sig
hjärnan (och järnviljan) på tåget.
 ...och hoppas att det inte är SJ som kör!

torsdag 15 september 2016

Sommartider?

Sommaren har gjort come back!
Mycket förvirrande...
Jag hade precis kommit in i höstrutinerna,
med tidiga (och långa) kvällar i soffan.
Så jag hade redan bytt om till nattlinne när
vi skulle äta våra grillade hamburgare - ute.


Detta var innan skräckupplevelsen med spindeln
(kanske då spindeln passade på att krypa in?)


Men snart så flyttar vi (och spindlarna?) in för gott!





onsdag 14 september 2016

Paniiiiik!

Efter träning och dusch idag
fanns ingen tid att förlora!

Tid för vila!

Alltså hoppade jag rakt i nattlinnet,
direkt i nattlinnet, utan att passera gå!

(bekvämt om/när man somnar i soffan)

Men det var något som kittlades...
Efter att ha ignorerat det ett tag så
kollade jag efter. Wihiiiiaaaa!
En spindel innanför nattlinnet!

Varmaste höstdagen i Göteborg
på 33 år = alla fönster öppna.

Kan lugna alla grannar som hörde mitt
fjollskrik att den spindeln är död nu...

Men det "kryper" fortfarande på kroppen...




Aktiv vila

Fokuserar på att äta (kolhydrater) och vila.
(simning = aktiv vila igår)
Bakade bröd i långpanna, med rivet äpple,
som kompensation för att jag inte orkade laga mat.
(steka blodpudding räknas inte som matlagning...)


Vet inte om det var värmen, simningen eller det
nybakade brödet som gjorde att jag blev så trött.


Trots det, går det "sådär" med att gå
och lägga sig tidigare på kvällarna.


Men jag sov (gott) en stund i soffan!



tisdag 13 september 2016

Uppladdning!

Äntligen!


Delen av marathonuppladdningen
som jag verkligen har sett fram emot!


Kolhydratladdningen!


Intervaller och backträning var inte min grej.
Tur att man fått en hel del backar "på köpet".


Men att äta kolhydrater är inte jobbbigt alls!