Äntligen - min blogg är född!!!
Nu ska jag bara komma på vad jag ska skriva om!!?
Men om jag kan prata utan att ha något att säga, så ska jag nog kunna fylla en blogg utan att ha något att skriva...
Så fram med skämskudden, eller tryck på krysset i övre högra hörnet...

söndag 20 oktober 2019

Debutanter, tanter och en rosa panter...

In i maratonbubblan igen! Nu som supporter.

Maratonlöpare och deras groupies får ingen sovmorgon.
Klockan 05.50 igår lördag ringde klockan.
Frukosten och matsäck var förberedd och efter gröt
och kaffe satte vi oss i bilen och körde mot Växjö.

Maraton (och SM för veteraner)!

Rookien (=maken som missat sin maratondebut i München)
var anmäld i motionsklass. Har man tränat inför sitt första
maraton så måste man ju få prova på sträckan!

Kom fram precis i tid för att hinna få parkeringsplats
närmast start- och målgång vid simhallen i Växjö.
Nummerlappen hämtades och det var gott om tid
att byta om och gå på (riktig) toalett (fusk!)
Inte en baja-maja så långt ögat nådde, är detta ens ett riktigt lopp?

Jag var utrustad för en heldag som supporter.
Ett maraton per ett år är på gränsen, men två
inom en vecka är definitivt uteslutet för mig!

Min skalle var lite sugen på att anta utmaningen,
men kroppen sa vänligt men bestämt, nej tack!
Återställd efter förra helgen, men man ska ha respekt
för sträckan och att kroppen inte blir yngre - bara snyggare.
( det är ju bara hjärnan som blir ”yngre” av att träna...)

Intressant (och ganska behagligt) att befinna sig på
”andra sidan” och betrakta loppets alla (ve och fasa) faser!

Men inget maraton utan en racerapport.

Vädret var perfekt - för löpare. 10-12 grader.
Sol - som nästan stack fram lite. Jag hade helgarderat
med ullunderställ, fleeceväst, mössa, dunväst, jacka...

Växjö bjuder på en platt (snabb?) 8 varvs bana,
publikvänligt, om man vill se ”sina” löpare många gånger.
Överhörde hur proffspubliken pratade om sina löpande
anhöriga: ”han har ju också gjort fler än 100 maraton”.
Hm... inte bara debutanter här idag alltså...

Efter starten gick jag till bilen och drack mitt medhavda
frukostkaffe i lugn och ro. Plötsligt insåg jag att det redan
var dags för första varvning.
Trodde nästa att jag missat min mans första passering...

Phu! Kollade in första varvningen och gick en kort
promenad, lyssnade på Maratonpodden och kände mig stark...

Ett maraton är långt - men går snabbt - särskilt betraktat från
andra sidan. Men. Efter 16 km var jag fortfarande inte ett dugg
trött, men skyndade mig att äta min medhavda lunchsallad!
Efter 27 fick det bli kaffe igen!

Blev riktigt stressigt! Hade med mig
2 böcker, flera tidningar men hann knappt sätta mig mellan varven...
Ganska snart hade de snabbaste löparna redan gått i mål!?

Roade mig med att (tjuv)lyssna på löpare som pratade,
några som jag inte förstod alls, var de utlänningar?
Hade han talfel? Hm... ok det stod Halmstad löparklubb
på linnet... det förklarar saken... åh löpare från Sundsvall
- vilken härlig Norrländsk dialekt!

Tappade räkningen på varven...
Trodde det var sista varvet när det fortfarande var ett kvar...

Ställde en timer med larm när maken gick ut på sista
varvet för att inte göra bort mig fullständigt som supporter.

Nu hade det börjat gå betydligt saktare där ute i spåret...
”The man with the hammer” stod och lurade debutanter
som för första gången passerade 33 km...

(Jag hade ju kunnat hoppa in och ta ett varv eller två...)

Men ska man göra sitt första maraton så är det bara att bryta ihop
och komma igen! Fortsätta springa. Även om man har betongben!

Wienerbröd och kaffe dukades fram till de som gått i mål!
Segerns sötma. Värt att kämpa för!

Som sagt inte bara debutanter idag.
Nej. Detta var ju även ”Veteran SM”.
För att delta i SM behövde man vara med i en klubb.
Det var diverse veteraner från Team Skavsåret och
Team SlowMovers som gjorde upp i de olika åldersklasserna.

Bland herrarna var det några som stack ut.
Bland annat en man utklädd till Rosa Pantern och en man
klädd (obs ej utklädd) i damstrumpor...
Praktiskt, piffigt när det är en aning kyligt...

Bland de ”äldre” damerna (som alla hette Barbro)
imponerade vinnaren i K75 med att få in på sluttiden 4.12.
Hoppas jag kan åstadkomma liknande prestation om 25 år!

Gott att stå vid sidan och se löparnas stapplande steg efter
målgång. Vilken härlig syn! Jag kunde känna deras smärta
- och glädje! Ont, det gör ont, det gör ont!

Även maken gick i mål på en bra tid,
trots krypfart sista varvet. Det bästa med att springa sitt
första maraton är att det garanterat blir personbästa!
Pers eller ej så ska det firas med Maratonbubblor!

Det är jobbigare än man kan tro att heja sig
genom ett maraton. Det är riktigt långt!
Men tiden går otroligt fort när man har roligt.

Heja alla som orkar och vågar genomföra ett! På sitt sätt!

Växjö Maraton 2019
Debutanter och en  Rosa Panter!!?
Maratonbubblor!



torsdag 17 oktober 2019

I did it - my way!

Det var ett välkommet tillfälligt avbrott, att gå in i
maratonbubblan och lämna alla världsliga problem utanför.
Men säg den lycka som varar (längre än 42195 meter)?
Försöker nu undvika att kraschlanda in i vardagen efter
några fantastiskt varma, soliga dagar i sagostaden München.


Vart man än såg var det kyrkor, vackra gamla byggnader,
fontäner, statyer (oftast föreställande nakna karlar),
tinnar och torn - med och utan klockspel...


Allt inramat av träd i höstens alla färger, blå himmel och SOL!


Här utanför bubblan, i den vanliga världen är det kallt,
regnigt och grått... Men. Grått är ju en höstfärg det också...


Nummerlappshypokondrin veckan innan loppet,
när man tror att man har ont i halsen och inte kan starta,
drabbade inte mig alls den här gången!!?
Kanske för att jag har insett att ett maraton inte gäller
liv och död, bara om liv! (och om att överleva...) 
Så länge det finns liv, så finns det fler mataton!


Tyvärr blev det ändå en del sjukfrånvaro i vårt lilla
startande dreamteam. Men istället fick vi ju två (sjukt)
bra supportrar, som kunde kyla ner febern med öl...



Som uppladdning innan vi hämtade ut våra nummerlappar
såg vi det helt fenomenala rekordet när Eliud Kipchoge sprang ett
maraton under 2 timmar!!? Visserligen med hjälp av specialskor från
Nike och ett helt team av farthållare som sprang i formation runt honom.



Söndag morgon var det äntligen dags! Solen sken.
Det skulle bli en lång och varm dag.
Då jag varken hade något team som kunde hjälpa mig hålla farten
eller ett par Nike skor, bestämde jag mig för att gå för bärs istället för pers!



Vi tog de obligatoriska "före" bilderna på Olympia stadion,
lämnade in väskan med ombyte och gick till starten.
Läget helt under kontroll. Allt enligt plan!



Men. Så fort jag blev lämnad "ensam" var jag vilse...
...men det fattade jag inte förrän det var försent...
När min startgrupp D sprang iväg, insåg jag att jag stod bland alla
stafettlöpare i startgrupp E...  utan möjlighet att smita ut!
När vi väl startade var jag helt övertygad om att min tid inte
skulle registreras och att jag skulle få springa helt själv,
sist av alla maratonlöpare och att vätskekontrollerna skulle
vara nerplockade när jag passerade... 



Men medaljen skulle jag i alla fall ha! Med eller utan officiell tid!
Dags att släppa de negativa tankarna och "välja glädje"...



Bet ihop och mina mardröms scenarion besannades - inte!
Jag blev inte ensam och sist kvar i banan.
Publiken var där, ALLA Tysklands trumorkestrar,
funktionärer med välfyllda, välorganiserade bord med vatten,
sportdryck, bananer, chokladbars och gel stod längs hela vägen.
Som ett 42 km långt cocktailparty (jag som inte ens gillar att mingla?)



Tillsammans klarar man ett maraton - det är en lagsport!

Så det lönar sig att välja kärlek (även om den inte är besvarad...)



Men. Jag måste nog ta tag i min löpteknik och
prova med att faktiskt lyfta fötterna. Ska testa det...
Nästa gång jag "springer" ett maraton!



Hade verkligen behövt vingar på skorna.
Såg på mina maraton-foton att mina fötter knappt lämnade marken...
Jag hade inte blivit diskad om det varit en gångtävling!



Tack och lov var det många backar i München - långa nedförsbackar!
Särskilt uppskattat sista kilometrarna mot mål!
Ett marathon är längre än man tror...

När jag såg och hörde ljudet och musiken från
Olympia stadion var allt jobbigt redan glömt.


Jag fick min medalj, en registrerad sluttid och en kall alkoholfri öl!
Vad mer kan man önska sig?

Livet blev rättvist igen!



I did it my way - utan farthållare
(glad att jag klarar mig utan en inopererad pacemaker...)
eller specialdesignade skor!



Jag kom, jag såg, jag (be)segrade(s) i München.

Maraton handlar om att överleva - inte om att komma först.
Alla är vinnare! Det finns inga dåliga maratonlöpare!


Olympiaparken
Tinnar och torn
En sagostad!


Vi kom vi såg vi segrade!
Dream team!

fredag 11 oktober 2019

Orange is the new black!

Dan, före dan, före loppare-dan!


Alla pass är gjorda,
från det första till det sista,
det längsta, det sämsta och många trista...

Men man ångrar aldrig ett träningspass!
Allt som är gjort är gjort
- och det som är ogjort är försent att ångra nu.

Nu må jag vara startklar och redo att ställa mig på startlinjen.
(...och helt färdig - för dårhuset...)


..."bara" 42 km återstår till målet!


Nya skor är insprugna och outfiten är testad.
Allt är packat. DET är banne mig det svåraste.
Att packa, packa om, packa lätt och packa RÄTT!


Köpte nya skor. Hade redan matchande strumpor och sport BH.
Prisa Gud - och min välfyllda träningsgarderob...
Men hur f-n hittar man ett nagellack som passar till orange?





Startklar!

söndag 6 oktober 2019

Fuck Cancer!

När jag påbörjade mitt 20 veckors "program"
inför München Marathon kändes det målet
ganska oviktigt, då mycket annat hände samtidigt.

Men jag bestämde mig för att "springa för livet" och
skänka 10 kr per mil till förmån för cancerfonden.

Avrundar till 70 mil från mammas dödsdag den 31/5.

Fuck cancer!




onsdag 2 oktober 2019

Blod, svett och tårar!

Gjort är gjort...
Tidiga mornar, långa dagar, regniga kvällar.
Genom vatten och eld, genom tårar och skratt,
i med- och motvind, i alla väder har vi förberett
oss för årets höjdpunkt! München Marathon.


”Nog finns det mål och mening med vår färd,
men det är vägen som är mödan värd...”


Den LÅNG(samm)A vägen, mot det som
förhoppningsvis blir mitt 5e (!!?) maraton!


Dags att stanna upp och göra en tillbakablick på en resa
i långsamt tempo, där tiden för det mesta rusat iväg.


Små steg för mänskligheten - men ett stort steg ut från komfortzonen!



Ingen sovmorgon!
Helt blåst...
Lång(samm)a vägen hem...
Morgon- middags- och kvällsjogg!
Långt och länge!





lördag 28 september 2019

Gjort är gjort!

Så var det gjort!
Sista långpasset inför München marathon om 2 veckor.
Oboy, vilket (vackert) väder! NOT!
Men. Det finns inget dåligt väder...
- det är bara att göra, så är det gjort sen!

Ända sedan målgången på Lissabon Marathon för snart ett år
sen har det varit (själv)klart att göra det igen (och igen)!
Men då vi som det heter "tar ett lopp i taget",
så startade träningen officiellt ett par veckor efter
Göteborgsvarvet i våras. Man kan ju inte bara irra
omkring i löpspåren utan att vara på väg någonstans...

Man behöver en riktning, ett MÅL
- och en kall öl att se fram emot!

Jag har inte följt något "program", men nu i efterhand
kan jag snart summera mina 20 veckors träning och säga
att det var så det blev... Kan aldrig bli fel alltså!
Jag har följt MITT program till punkt och pricka!

Det har varit med blod, svett och tårar - bokstavligt talat.
Idag kan vi lägga till ösregn, döda grodor och hundskit...

Men 26 km att lägga till programmet blev det!



fredag 20 september 2019

Hurtbulle?

Fredag igen - och igen!
Ett pass Body Balance får avsluta
arbetsveckan och inleda helgen.
(Work-Life-Balance?)

Summerar veckans träning (så här långt)
och inser att det blivit en del...
Utan att jag märkte det!
För resten av tiden har jag suttit på
en kontorsstol eller legat i soffan...

Man blir ju inte världens lataste utan ansträngning!

Måndag: Intervaller på löpande band + Body Balance
Onsdag: Morgonjogg, Spinning + CX
Fredag: Morgonjogg, Body Balance
Och däremellan kommer fastan 
ett par lunchpromenader.

Men. Jag har sparat det bästa till sist...
Imorgon väntar veckans höjdpunkt!
Om allt går enligt plan blir det årets längsta sträcka!
Sen ska jag låta soffan omfamna mig - igen och igen!


söndag 15 september 2019

Vilken härlig (lör)dag!

Lalala la lalala lala laa!

Hur djupt har man sjunkit när man på riktigt ser fram
emot att gå upp tidigt och springa på lördag förmiddag?!
Men igår var det inte frågan om ett "vanligt" långpass, utan
en heldag med träning, gruppterapi, mat, dryck och extra allt!

Laddade med bubbel till fredagsmyset (bra för syresättningen?)
Och ett paket After eight innehåller väl mycket kolhydrater?

Solen sken i kapp med bästa maraton-sällskapet
när det äntligen var dags att ge sig iväg.

Vår bästa, personliga guide och serviceman hade förberett rundan
med energistationer med vatten, bananer och överraskningar!
Han hade tom sett till att placera ut fina, långa nedförsbackar
när man behövde det som mest! Bara han kan!

Hans fru, tillika säkerhetsansvarig,
såg till mötande biltrafik höll sig undan.
Vilket team!

För er som undrar så kan man springa 26 km och njuta hela vägen!
(särskilt i uppförsbackarna njöt jag - av att gå...)

Framme vid mål serverades kall öl.
Förövrigt DEN GODASTE av de 15 sorter
som vi smakade av under kvällen... Tillfället gör ölen!

Även här överträffade servicen alla förväntningar:
Drickchoklad, resorb, rostat bröd, kaffe!
Allt man vill ha och kroppen behöver!

Efter duschen blev det mer öl och chips.
Senare även räkor, kräftor, paj, mer kaffe,
kladdkaka - och just det - öl!

Sen sov man gott!

Kände mig som hemma och slumrade lite i soffan under kvällen.
DET är ju ändå det som är den bästa avslutningen på en fulländad lördag!





söndag 1 september 2019

Mot nya måltider

Hemma efter en lång weekend i Helsingborg/Halmstad.

Startade från Göteborg i god tid - direkt från jobbet -
fredag eftermiddag för att slippa fastna i trafiken.
Bilresan gick bra och vi kom fram i god tid till
Helsingborg för att hinna hämta ut våra nummerlappar
inför lördagens start i Helsingborg Halvmaraton.

Värre var att parkera utanför hotellet...
Lättare sagt än gjort att få in en Volvo V90 på en (för)
liten innergård, bredvid en illa parkerad BMW suv...
Kameror och backvarnare blinkade och pep, men efter
20 svettiga minuter kunde vi äntligen checka in på hotellet.

Sen gav vi oss ut i byn för att äta (och försöka undvika att
vricka fötterna på kullerstensgatorna) i mysiga Helsingborg...
Kolhydratladdade med pasta och en öl.
Härligt att kunna sitta på en uteservering i slutet av augusti!

Lördag morgon, hotellfrukost
(obligatoriskt med wienerbröd inför loppstart!)
och en kort promenad till startområdet vid hamnen.

Redan vid starten 9.30 var det alldeles för varmt!
Någon uppvärmning behövdes inte... Varför valde vi inte
att tura till Danmark istället? Hade varit gott med en kall öl...
Solen gassade över Helsingborg. +25 grader...
För sent att  ångra sig nu. Bara gör det!
Men har man gett sig in i leken... Först 21 km SEN en kall!

Kom på att det skulle bli min 10e halvmara - om jag tog mig i mål!
Såg 2-timmars farthållarna några hundra meter framför mig.
Planen var att hänga på dem hela vägen för att sen ta dem i spurten!

Skyltmannen var på plats och hejade som bara han kan,
efter en high five med honom så sprang benen nästan av sig själv!
(en efterhandskonstruktion...)
Peppande skyltar längs banan:
”You look great” ”You can do this”
”Run now, poop later, never trust a fart”
(eller som löparen säger: ”If it less than a teaspoon, it’s still a fart...)

Efter 15 km var jag ikapp och förbi farthållarna som skrek
uppmuntrande: ”Nu går det bara nerför - ni klarar detta”.

Sant! Den sista kilometern var den snabbaste,
men också den längsta... Var så tacksam att passera mållinjen,
att jag höll på att glömma att jag skulle få en medalj!? Min 10e!!!

Hämtade väskan med ombyte och gick till ”Kallis”
ett kallbadhus med nakenbad. Lugnt och fridfullt.
Där låg rynkiga tanter och solade på bryggan vid Öresund,
bruna som russin över HELA kroppen...

Skönt att få av sig sina svettiga kläder
(som luktade som en baja-maja på en musikfestival...)
och ta en lååång dusch!

Helnöjd med tiden 1.58.05 på halvmaran!
Lät maken ”vinna” över mig med 1 sekund efter en
tuff slutspurt! (ingen familjefrid där inte...)

Men målet är inte sluttiden utan MÅLTIDEN.
På kvällen väntade årets höjdpunkt i matväg:
Surströmming!

Nästa år kommer vi igen och gör ett maraton!


söndag 25 augusti 2019

Långlördag

Laddade med wienerbröd till lördagsfrukosten.
Jag visste att det skulle bli en LÅNG dag.
Laddat med vätska, mat och sömn.
Laddat mobil och hörlurar.
Laddat ner ett nytt poddavsnitt och bästa spellistan.
Laddad helt enkelt!

Redo? Aldrig, men...
Just do it!!! Veckans långpass.

Känslan när man sprungit 1 km och vet att man har 29 kvar...
Glöm den. Minns istället när man sprungit 29 km och bara har EN
sista kvar. För att inte tala om DEN känslan att gå i ”mål” efter 30 km.

Långpasset - när det är som bäst!

Jag hade en vinnande strategi för att lura mig själv
att det inte var så långt. Jag intalade mig själv att
”jag ska bara springa 3 varv” (visserligen 11+11+8 km)
och det fungerade! Jag är synnerligen lättlurad!

Dessutom hade jag förberett fikat som skulle bli belöningen efteråt...

Så det blev en skön eftermiddag med välförtjänt vila ute i
halvskuggan på altanen. Allt för att orka med ett kvällspass:
Drinkar på stan, på en takterass med utsikt över Göteborg
och sen middag och boule.

Detta måste jag göra oftare!

Frukost!
Bara 3 varv...
Belöning!
Drink med utsikt!

torsdag 8 augusti 2019

En kort semester i ett avlångt land


Summerar semestern som flög förbi...
För det som inte lagts ut på (o)sociala medier har aldrig hänt!


Årets semester hade ett rosa skimmer över sig...
Det kom ifrån alla flamingos som flockats på
kuddar, glas, brickor, rosevin, kläder, väskor...


Vi startade med några dagars hemester -  i Göteborg.
Sen åkte vi på den årliga Sverigeturnen...
Det blir några mil i bil...


Det blev några mil i benen också.
Det traditionella (4e året i rad!) långpasset:
Löpning 29 km från Karlskrona till Hasslö.
Även i år med en fartökning efter 19 km för att hinna
över Hasslöbron innan broöppningen...


Snacka om rusningstid!


Efter en vecka drog cirkusen vidare till Kalix.
Där höll vi spänningen uppe med bilbingo och
långa löprundor längs älven.
Man vet ju aldrig VAD man hittar i dikeskanten.
(snoppen efter den styckade mannen
som hittades där härom året saknas fortfarande...)


Energiförlusten återställde vi på Palzerian i Öjebyn,
(paltbuffé med kokt och stekt pitepalt och blodpalt...)


På Brännvalls café i Överkalix fikade vi kulturmärkt fika.
Men det GODASTE jag ätit på år och da'r var ändå den
halstrade salströmmingen med färskpotatis och Kalix tunnbröd!


Såklart hälsade vi på hos mamma på Skogskyrkogården.
När vi städade hittade vi henns guldring!!!
Den vi trott tappats bort i en sal på lasarettet...


I Kypasjärvi kollade vi in bärskogen.
Otroligt nog fanns det inga mygg!!?
Dessvärre inga bär heller...


Plockade med mig 2 kg lingon från frysboxen hos pappa.


Sen körde vi bil en hel dag och snipp snapp snut,
så var vi hemma igen och semestern var slut...


Sverige är fantastiskt  - och jätte LÅNGT!



Let's Flamingle
Hemester!
Hemmafik!
Hasslö
Rallarrosor längs Kalix älv
Lingonskogen i Kypasjärvi
Hos Mamma
Sagan om Ringen

Halstrad saltströmming
På väg Hem

torsdag 4 juli 2019

Terapi och motion

Hade nästan glömt bort hur bra och effektiv
shoppingen är som motionsform och terapi...


"Den som inte tror att lycka kan köpas
för pengar vet inte vart hen ska shoppa"


Men shoppingen är ingen enkel sport, 
den kräver både tålamod och träning.
Jag är lite ringrostig (även om jag kanske
smygtränat lite den senaste månaden...)
Så jag blev positivt överraskad av den ovanligt
lyckade speedshoppingen igår med bästa dottern.
Vi hann hitta "allt" (och lite till...) på några timmar.


Vi tog oss tom tid att fika!?


Kanske var det precis den energikick vi behövde?
Så resultatet blev...  En förstaplats till Anna: Jeans
(som passade perfekt, på andra försöket!!? Halleluja!)
kjol, hoodie, shorts och solglasögon.


Helt rätt sätt att se världen på, genom rosafärgade solglasögon!


Jag tränade min karaktär och lät bli att köpa
både träningskläder, en jacka och ett par byxor
som jag ändå tog mig tid att prova...


Men strax innan stängning fick vi feeling på H&M
(där kaoset brukar dämpa köplusten) så då hittade
jag några sista minuten fynd till mig med:
En yogatröja, T-shirt och en klänning.
Dock inte den PERFEKTA sommarklänningen,
men för 120 spänn har man råd att kompromissa lite...

Sparat massor på att handla på REA!
Allt rymdes i min djuriska shoppingpåse.
Bra! Då ser det inte så "illa" ut när man kommer hem...


Summan av "billigt" blir ändå kännbar i plånboken
och garderoben är nu fullbelagd för säsongen...
Så nu börjar denna träningsform bli lite dyr,
därför ska jag återgå till löpningen,
- en billigare form av terapi - ett tag framöver!













fredag 28 juni 2019

Time to say goodbye

Begravning för mamma, så fint det blev!
Ljust och vackert, en solig dag i midsommartid.


Det var svårt att välja musik och
solosånger till begravningsgudstjänsten.
Varför är ”tröstevisor” så sorgliga?
Man orkar inte ens lyssna igenom alternativen...


Nu kommer jag definitivt inte att kunna höra
”Håll mitt hjärta” eller ”Strövtåg i hembygden”
utan att gråta. Det var lättare att välja psalmer.
”Vi tar väl de 3 vi kan? Va? Ska det vara 4!!?”
Men prästen (en ung kvinnlig präst - samma präst som
döpte Anna för drygt 16 år sedan!) lovade att sjunga
- även om hon skulle bli helt själv...


Begravning, bröllop eller dop...
Det spelar ingen roll, det blir en gråtfest oavsett.
Fin musik på piano, psalmer... ALLT som spelas på orgel...
det går en direktsignal till tår- och snorkanaler...


Det blev ingen ”spånskivekista” som mamma pratat om,
utan en grå kista som var så fin i Kalix vackra kyrka.
Vita liljor och blå blommor i ett arrangemang
som så passande hette ”Himmel”.
Förlåt mamma, du avskydde visst liljor...
Antagligen för att de förknippas just med
död och begravning. Nu hatar jag också liljor...


Kistan bars ut av bror, son, äldsta barnbarnet
och svärson. Avsked vid graven på Skogskyrkogården.


På minnesstunden ("efterfesten") blandades lugnare visor med
allt från Elvis till Lady Gaga och givetvis Rolling Stones!
Första låten som kom upp var passande nog ”Sexbomb” med Tom Jones.


Barnbarn och svärdotter läste upp telegram och hälsningar.

Ja, det blev en vacker men sorglig dag!
Men jag kunde inte ta avsked,
inte av någon som inte är död för mig.
Jag säger istället ”på återseende”. Allt annat är orimligt!