Bragden i Berlin!

Efter drygt ett år av förberedelser och
mycket vånda var det äntligen dags!
Vaknade innan klockan. Frukost klockan 06.00.
Buss mot startområdet 07.25.


Berlin - Take my breath away!


Bara att befinna sig i Tiergarten, tidigt söndag morgon
bland drygt 40000 andra förväntansfulla löpare.
Deltagare från världens alla hörn. What a feeling!


Förväntansfulla och kissnödiga löpare...


Köerna till Baja-Majorna var långa.
Men det fanns ju buskar och ingen anledning att vara finkänslig.
Ett snabbt stopp över en brännässla gav en extra kick inför starten.
Kompressionstightsen klämde åt fint över brännblåsorna...


Vädret var perfekt. Blå himmel, ingen vind, lite kyligt,
men temperaturen skulle stiga till dryga 20 grader!


Så trots att jag förberett en outfit som matchade mina skor
stod jag där i mitt tristaste svarta sportlinne från Ullared...


Vi startade i sista startblocket.
Starterna gick tätt, så eliten fick inte
mer än ca 40 minuters försprång...


Vi ställde oss längst fram i vår startgrupp.
Man vill ju vara en del av partyt och inte hamna
på efterfesten och tvingas springa helt ensam längs
gatorna när festen är slut och alla vännerna gått hem...


Hjälp! Så jag kom till start till slut!!?
Jag hade ingen klar färdplan eller upplägg för mitt lopp!!?
"Go with the flow" kan ju vara vanskligt...
Gäller att hitta sig sjäv och sitt eget tempo bland alla startande...


Jag hade paniknoterat en stategi på armen:
"7, 21, 38" och memorerat "håll höger". Det var allt.


Men låten som spelades när startskottet gick sa allt:


I won’t give up, no I won’t give in
Till I reach the end...

Hur svårt kan det vara! Bara att springa.
(fortsätt springa, fortsätt springa, fortsätt...)


Höll ett behagligt tempo.
Lät första kilometrarna vara "uppvärmning".


(min puls när jag skulle genom säkerhetskontrollen
och incheckningen på flyget var troligtvis högre)


Första vätskekontroll vid 5 kilometer.
Köade tre minuter till en Baja-Maja, men det var det värt!
Sen bara till att hitta tillbaka till ett behagligt tempo
och känna efter att alla kroppsdelar var med på tåget.


Konstigt vad hjärnan kan lura kroppen att bara fortsätta.
Särskilt i soligt väder, fullt med publik och dragespelsmusik!


Tog det lugnt och väntade in mig själv på ett par ställen.


Vatten, sportdryck och frukt serverades ofta.
Bananer, bananer, överallt bananer!
Det går alldeles utmärkt att springa och
äta bananer samtidigt. Trots att jag betalat 2000 kr för
startplatsen så blev kilopriset på bananerna inte så farligt...
Det var värre med äppelbitarna.
Det hade ju inte sett ut som snövit precis, om jag hade
satt en äppelbit i halsen... Så jag höll mig till bananerna.


Vid varje vätskestation passade jag på att gå en "silly walk"
och sträcka ut alla hårt belastade leder och muskler lite extra.


Jag delade upp loppet i några delmål. 6 gånger 7 km...
7, 14, 21 osv.
Klarar jag 42 km,
ska jag nog ta de sista 195 metrarna också!


Att ta en genväg, men med mitt lokalsinne,
var ändå inget alternativ...


Vid 7 kilometer stod vårt personliga serviceteam och hejade.
Man fick mycket hejarop av resterande 999998 i publiken också!


Vid 16 hade jag en liten dipp. Men drack vatten,
tog en mugg över huvudet och skärpte till mig.
Jag hade ju själv valt att ge mig in i leken!


Vid 21 stod vårt glada serviceteam igen.
Nästa delmål var 27, där en energigel skulle serveras.
Jag hade hört talas om att det är "som att äta en mördarsnigel"
men jag såg ändå fram emot detta. Men. Den vi fick, var inte alls
så tjock i konsistensen och riktigt god! Jag höll den krampaktigt
som ett litet barn håller i sin nappflaska och slängde motvilligt
förpackningen, när innehållet var slut.


Vilade ögonen på en mörk, vältränad kille i bara ett par små shorts,
medan jag slickade i mig de sista resterna av energigelen runt munnen...


Med ny kraft kunde jag fortsätta mot nästa delmål.
31 kilometer.
Klarade jag det, så hade jag ju i alla fall sprungit personlängsta!


Började tänka att ett marathon faktiskt inte är så långt!
Kände redan tidigt att konditionen skulle räcka till.
Men. Till nästa gång (???) ska jag satsa på att
träna mycket styrka - särskilt den mentala biten!


Efter 31 och ännu en vätskekontroll kramade jag
Berlins träd nummer 29 (japp, alla träd är numrerade)
och stretchade ut mina hårt prövade vader.
Nästa delmål såg jag extra mycket fram emot: 35 km!


Det är DÅ det börjar, det är då man får gräva djupt inom
sig för att hitta de sista krafterna och motivationen!
Skulle man möta den omtalade väggen? Djävulen själv?


Här hade jag förberett en strategi:
Kliv kliv överLEv! (med ett leende)


Men vad hände? Stirrade jag döden i vitögat?


Nej, vid 35 hörde jag en pigg röst:
"Hej, hej Ann-Mari, det här klarar vi!"
Där var grannen och hon verkade inte heller fattat
att vi sprung 35 kilometer och borde vara trötta!


Här kunde jag faktiskt tro på det hon sa!
Alla kroppsdelar var intakta, ingen hade lämnat in protest,
eller walk over, utan snällt rättat in sig i ledet!
Mitt Ullaredlinne skavde dock lite under armarna.


Skulle inte ha skrattat åt att det finns "glidmedel" för löpare...


Fortsatte i ett lugnt tempo utan att bli andfådd.
Berlin (did not) take my breath away!
Tackade nej till Redbull (inte utan vodka...)
Hade redan vingar på skorna!





I won’t give up, no I won’t give in
Till I reach the end...


Vid 38 stod vårt tappra serviceteam.
Som knappt haft tid för currywurst och öl...
Här var många löpare riktigt slitna. Släpade sina träben efter sig.
Men jag var riktigt på gång! Kände att krafter fanns kvar.
Och äntligen kunde jag börja lita på att kroppen skulle hålla.
Visst kändes det i fötter och höfter att man varit igång ett tag.
Men, det är väl värre om man förlorar känseln helt?



När jag (ÄNTLIGEN!) såg Brandenburger Tor kopplade
jag ur hjärnan fullständigt och lät benen springa fritt på
upploppet mot Målet/das Ziel, helt på egen hand!
Min högsta kilometertid hade jag på den sista sträckan.


Jag uppfattade inte ens när jag var över mållinjen.
Men stannade, när jag märkte att alla omkring mig gick...
Här hade jag förväntat mig någon form av känsloyttring.
Skratt, gråt, glädjetårar, segerdans!!?
Men det var helt tomt i huvudet - och hela vägen ner...


(kanske var lite trött ändå!!!???)




Vi samlade ihop oss vid målområdet.
Åt och drack lite, innan vi tog en skön, långsam
promenade på 5 km, tillbaka till hotellet.


Serviceteamet (som gått 25 km) och inte var lika
höga på endorfiner, hade det lite jobbigare än
vi som hade våra bragdmedaljer runt halsen!


Har du drygt 10000 kr -och ett års tid- över, kan jag verkligen
rekommendera att våga ta steget och satsa på ett marathon!


You can do it!

...fortsätt springa...

Efterlängtad "kall" (alkoholfri)