Äntligen - min blogg är född!!!
Nu ska jag bara komma på vad jag ska skriva om!!?
Men om jag kan prata utan att ha något att säga, så ska jag nog kunna fylla en blogg utan att ha något att skriva...
Så fram med skämskudden, eller tryck på krysset i övre högra hörnet...

torsdag 4 juli 2019

Terapi och motion

Hade nästan glömt bort hur bra och effektiv
shoppingen är som motionsform och terapi...


"Den som inte tror att lycka kan köpas
för pengar vet inte vart hen ska shoppa"


Men shoppingen är ingen enkel sport, 
den kräver både tålamod och träning.
Jag är lite ringrostig (även om jag kanske
smygtränat lite den senaste månaden...)
Så jag blev positivt överraskad av den ovanligt
lyckade speedshoppingen igår med bästa dottern.
Vi hann hitta "allt" (och lite till...) på några timmar.


Vi tog oss tom tid att fika!?


Kanske var det precis den energikick vi behövde?
Så resultatet blev...  En förstaplats till Anna: Jeans
(som passade perfekt, på andra försöket!!? Halleluja!)
kjol, hoodie, shorts och solglasögon.


Helt rätt sätt att se världen på, genom rosafärgade solglasögon!


Jag tränade min karaktär och lät bli att köpa
både träningskläder, en jacka och ett par byxor
som jag ändå tog mig tid att prova...


Men strax innan stängning fick vi feeling på H&M
(där kaoset brukar dämpa köplusten) så då hittade
jag några sista minuten fynd till mig med:
En yogatröja, T-shirt och en klänning.
Dock inte den PERFEKTA sommarklänningen,
men för 120 spänn har man råd att kompromissa lite...

Sparat massor på att handla på REA!
Allt rymdes i min djuriska shoppingpåse.
Bra! Då ser det inte så "illa" ut när man kommer hem...


Summan av "billigt" blir ändå kännbar i plånboken
och garderoben är nu fullbelagd för säsongen...
Så nu börjar denna träningsform bli lite dyr,
därför ska jag återgå till löpningen,
- en billigare form av terapi - ett tag framöver!













fredag 28 juni 2019

Time to say goodbye

Begravning för mamma, så fint det blev!
Ljust och vackert, en solig dag i midsommartid.


Det var svårt att välja musik och
solosånger till begravningsgudstjänsten.
Varför är ”tröstevisor” så sorgliga?
Man orkar inte ens lyssna igenom alternativen...


Nu kommer jag definitivt inte att kunna höra
”Håll mitt hjärta” eller ”Strövtåg i hembygden”
utan att gråta. Det var lättare att välja psalmer.
”Vi tar väl de 3 vi kan? Va? Ska det vara 4!!?”
Men prästen (en ung kvinnlig präst - samma präst som
döpte Anna för drygt 16 år sedan!) lovade att sjunga
- även om hon skulle bli helt själv...


Begravning, bröllop eller dop...
Det spelar ingen roll, det blir en gråtfest oavsett.
Fin musik på piano, psalmer... ALLT som spelas på orgel...
det går en direktsignal till tår- och snorkanaler...


Det blev ingen ”spånskivekista” som mamma pratat om,
utan en grå kista som var så fin i Kalix vackra kyrka.
Vita liljor och blå blommor i ett arrangemang
som så passande hette ”Himmel”.
Förlåt mamma, du avskydde visst liljor...
Antagligen för att de förknippas just med
död och begravning. Nu hatar jag också liljor...


Kistan bars ut av bror, son, äldsta barnbarnet
och svärson. Avsked vid graven på Skogskyrkogården.


På minnesstunden ("efterfesten") blandades lugnare visor med
allt från Elvis till Lady Gaga och givetvis Rolling Stones!
Första låten som kom upp var passande nog ”Sexbomb” med Tom Jones.


Barnbarn och svärdotter läste upp telegram och hälsningar.

Ja, det blev en vacker men sorglig dag!
Men jag kunde inte ta avsked,
inte av någon som inte är död för mig.
Jag säger istället ”på återseende”. Allt annat är orimligt!






måndag 10 juni 2019

I delad glägje och sorg

Vi har firat studentens lyckliga dag! Låtit oss
fröjdas i ungdomens vår. Så mycket glädje,
lycka och hopp om en ljusnande framtid.
Delad glädje är dubbel glädje och vi hade en lång
härlig, solig dag (och kväll) med familj och vänner!


Som helt opartisk tycker jag nog att årets studenter
är lite smartare, snyggare och snabbare än vanligt!
3 års gymnasiestudier, hundratals timmars läxläsning,
åtskilliga prov och inlämningsuppgifter som
resulterat i fina betyg måste såklart firas!


Även om alla som hade velat, inte kunde delta.


Några dagar tidigare förlorade mamma kampen mot
cancern som upptäcktes för bara 3 månader sedan.
Vi visste att prognosen var dålig, men hoppades in i det sista.
Men, även om man vet vad som kan hända, så kan
man inte vara beredd när det värsta ändå händer.
Allt hände så snabbt, så det kommer att ta tid att förstå.


Som en klok vän sa:


"Man måste sörja lite i taget - annars orkar man inte"


Vi binder en krans av minnen,
de vackraste vi har.
Vi vet att de aldrig ska vissna.
Hos oss är du alltid kvar.


Mamma - du fattas oss!