Med rätt escortflicka tar du dig hela vägen!
Från starten prick klockan 9 vid Instöbron,
med regnbågen som mäktig bakgrund!
(Aha - det började regna...) Men vi hade bara sol i sinne!
Regnet upphörde. Max flax med vädret. Bara lite motigt i motvinden...
Via Kärna, Ytterby, Kungälv, Bohus fästning,
Jordfallsbron, Nödinge, Nol och målgång vid Alafors bryggerier.
Vackert vid havet, långa raksträckor genom landsbygd,
gräsligt lång grusväg RAKA vägen mot MÅLET!
Utmanande för ben och pannben...
Men i slutet riklig belöning med medaljregn och kall ÖL!
Grupptrycket var extra stort. Det var "en för alla- alla för en", som gällde.
Vi skulle göra detta tillsammans! (som en form av par-terapi...)
Det kanske inte är uppenbart för alla men:
Lång och långsam lunk är bästa sättet att koppla av på.
Man behöver inte tänka längre fram än till nästa vätskestopp
- och på Målet, Ölen och Måltiden såklart!
Vi höll ett stabilt lågt tempo (motsvarande mitt ”max”...).
Vår Volvo rullande som servicebil/vätskekontroll,
fullastad med vatten, bananer, gel, bars, saft,
resorb, kaffe, bullar, go och gla kexchoklad...
Var femte kilometer stannade vi för fika.
Vi rullade längs landsväg och på cykelbanor.
Mötte roade (och oroade) blickar.
Tur att folk inte visste vad vi höll på med...
(visste vi det själva?)
Det är förvånande hur länge man orkar springa
- om man bara bestämt sig! Även om det gnisslar i höfter och ben...
Men. Min parhäst/escorflicka och jag blev bara starkare för varje kilometer.
Vi var som sockerspeedade små barn...
Andra, som mött döden vid 32 km,
uppskattade kanske inte våran energinivå...
Det var inga Sugardaddys vi hade bakom oss
- de hade behövt mer socker...
Ska det va, ska det va roligt, ända in i duschkaklet!
Man tappar all verklighetsuppfattning och just där och då
-med 32 kilometer i benen- är det helt rimligt att fortsätta!
...och absolut otänkbart att stanna!
Det är vid 32 kilometer ett maraton startar...
Det är då man skiljer agnarna från de som är helt från vettet!
De sista 10 kilometrarna - är inte som vilken mil som helst...
Väl värd att kämpa (inte så) lite extra för!
En mil blir aldrig kortare än så här. Relativt den sträcka man precis sprungit.
Samtidigt kan den uppfattas som den längsta i mannaminne...
Men jag som varken belastas av att vara man - eller av gott minne,
bara njöt av att komma allt närmare målet och en kall ÖL!
Känslan att gå från att man VILL klara av det
till att VETA att man kan.
Hybris när man vill göra om det snart igen!
Ett maraton är ingenting att vara rädd för - jag känner mig 20 år yngre...
Starkare än någonsin!
Jag fattar att det är en lika delar osund och osann känsla,
som bara uppkommer dagarna efter en genoförd mara.
(som kommer att försvinna när jag tar nästa löpsteg)
Men en känsla man ogärna vill släppa!
Man vill leva i en illusion och trona på minnen från fornstora dar.
Man vill göra det igen - och igen...
När man klarat sig igenom ett maraton är risken för återfall stor...
Att man anmäler sig till nya långlopp när man lever i delirium!
Men man klarar det inte helt på egen hand.
Att hamna i rätt sällskap betyder allt!
Håll i, håll ut, håll avstånd,
tillsammans är vi (inte) starkare (än den svagaste länken)!
Sluttiden är oväsentlig i det långa loppet. Vi fikade 8 ggr på 30 min!
Riktigt bra jobbat!
Så länge det finns lopp finns det hopp!
Berlin 2016
Palma 2017
Stockholm, Lissabon 2018
München 2019
Alafors 2020
När och var gör vi det igen?