FEL! FEL! FEL!
Varenda detalj måste såklart
återberättas och analyseras!
Vad gäller mat, dryck och träning hade jag gjort
det jag kunde innan loppet och hade full kontroll.
Men det fanns ju fortfarande en sak att oroa sig för.
Nämligen att jag skulle bli sjuk... (det oroade mig
mer än vädret, som också är svårt att kontrollera)
Nätterna innan fick jag inte en blund i ögonen.
Sista natten sov jag på soffan... Dessutom gjorde
min vätskeuppladdning att jag behövde gå på toa
varje gång jag nästan somnat in...
Men trots sömnbristen så var jag uppe med tuppen
och tidigt ombytt (nej, jag sov inte i tävlings T-shirten...)
Vi åkte in till starten i GOD tid. Var först på parkeringen
och kunde äta vår matsäck. Sakta men säkert gick det upp
för mig att jag nog faktiskt skulle komma till START!
Jag var upprymd och fågelfri! På gränsen till "naken",
utan nyckel, plånbok eller mobil! Jag hade gott om tid
att byta till stödstrumpor och fästa tidtagningschipet.
Men, med en timme till start insåg jag också vilken
extra utmaning vädret skulle orsaka. Jag HATAR
när det är "för" varmt... I lördags var det närmare
30 grader och tryckande varmt, svetten rann, redan
innan man hade börjat röra sig... (Medans kenyanerna
säkert satt med överdragskläder och frös) Sverige:
Landet där ingenting är lagom när det väl gäller...
Men, nu var det försent att backa ur!
Så klockan 14.02 startade vi vår svettiga resa.
(Samtidigt som vinnaren gick i mål...)
Glada tillrop i Slottskogen efter 1 kilometer:
"Kom igen det sista nu! Du klarar det här Ann-Mari!"
Jag skaffade mig en plan: Keep calm and carry on!
Vid varje vätskestation drack jag ett halvt glas vatten
och doppade mina svettarmband i resten och hade därmed
en kall snuttefilt att badda min överhettade panna med.
Jag bestämde mig för att klara Älvsborgsbron och hela
Hisingen utan att gå. Gud hörde bön och tunga moln
dämpade den värsta hettan! Benen kändes pigga!
Längs Norra älvstranden fylldes jag av eufori och älskade
hela världen och mest av allt publiken som sjöng:
"För ni har nästan gjort hälften,
för ni har nästan gjort hääälften"...
och alla andra som var ute och hejade och gav ny energi!
När molnen hopade sig och åskan började mullra insåg jag
att det skulle bli ett litet svinn i "min" hejaklack som lovat att
vara utspridd längs banan. Men när ösregnet plötsligt VRÄKTE
ner fick jag bokstavligt talat "vinden i ryggen" och kunde glatt
springa förbi min kollega som kämpade med ett ont knä.
Avsvalkad av regnet och med mindre än hälften kvar kunde
jag unna mig att följa min plan och gå (i rask takt) uppför
Götaälvbron för att ha krafter kvar uppför Avenyn. Där stod
endel av den trogna hejaklacken och vinkade! Bara "några"
kilometer kvar nu! Jag kunde inte låta bli att titta på klockan
och konstatera att jag kanske skulle gå i mål på en "bra" tid!
Jag ville kyssa 20 kilometers flaggan när jag såg den!
"Min" hejaklack var kvar i Slottsskogen och stod nu
och hejade inför slutspurten! Bara upploppet kvar!
Väl framme i mål vågade jag knappt sakta farten
förrän jag var HELT säker på att jag satt ned foten
på rätt sida mållinjen (och att chipet satt kvar!)
Jag var så fokuserad på att ta de sista stegen så att jag
glömde titta på klockan! När jag väl lyfte blicken så
kunde inte hjärnan koppla tiden i relation till starttid.
Hade jag verkligen sprungit under 2.06?
Att jag såg ut som något som katten släpat in
och spytt upp spelade ingen roll. Jag gjorde det!
På tiden 2.03.47!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Med facit i hand kan jag bara vara supernöjd.
Både med förberedelser, uppladdning, genomförandet,
sluttiden och inte minst den sista vätskekontrollen!
 |
| Glaset jag drömde om! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar