Härom kvällen stack sonen ut för att springa.
När han inte kommit hem efter en timme tyckte vi att
det var lite konstigt. Han springer trots allt snabbt!
Jag åkte iväg för att handla (och hämta handbollstjejer).
När jag kom tillbaka och han fortfarande inte kommit hem
efter två timmar, mötte jag maken i upplösningstillstånd
beredd att ge sig ut på skallgångskedja. Det hade blivit
mörkt (och kallt) och han var ute i shorts och T-shirt...
Jag tyckte att vi kunde börja med att försöka ringa...
Vissa har inte förstått att tonåringar ALLTID har
telefonen med sig, (men visserligen ALDRIG svarar)...
På andra försöket svarade han faktiskt!
Fem minuter senare var han hemma igen.
Han hade tränat med en kompis, sånt kan ju ta lite tid...
...och vi får väl vara glada så länge vi behöver ge oss ut
att leta efter ungar i löpspåret och inte i Kärra centrum...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar