Post-Marathon-vacuum

Det är (mycket) motvilligt jag
(långsamt) lämnar marathon-bubblan.

Lyckoruset efter Berlin har suttit i - länge.
Men så tog det också lång tid att komma dit,
och en GOD stund att ta sig runt!

Det räcker med att man blir påmind av en bild,
eller en bra pepp-låt, så går mungiporna upp!

Svårslaget!

Kan vara så, att bara de som VAR DÄR,
kan förstå. De flesta andra, tror på den seglivade
myten (?) att det är jobbigt att springa marathon.
Det som är bara är SÅ roligt, hela tiden!
Under JÄTTELÅNG tid...

Jag vill behålla den positiva känslan av
att löpning är roligt*, på riktigt!
Därför undviker jag att just - springa...
(*nyckeln är att använda den norska
betydelsen av ordet "roligt", dvs lugnt...)

Vet (av erfarenhet) hur tungt det brukar vara att ge
sig ut, när man haft en riktigt (sällsynt) bra runda!

Jag som brukar springa helt själv...
Nu kräver jag sällskap och miljonpublik!

Känslan (VETSKAPEN) att man KAN
klara att springa 42 km! OM man vill...

Men...
Man kan också välja att INTE springa 42 km.
Det funkar, de flesta dagar om året!

Vi som inte gav upp!

Medaljen har ingen baksida!?