Äntligen - min blogg är född!!!
Nu ska jag bara komma på vad jag ska skriva om!!?
Men om jag kan prata utan att ha något att säga, så ska jag nog kunna fylla en blogg utan att ha något att skriva...
Så fram med skämskudden, eller tryck på krysset i övre högra hörnet...

söndag 16 december 2018

Off road...

Testade att springa "trail" idag!!? Drygt 2 timmar i skogen med en grupp vana trail-löpare: "Forest Femmes". 

Somliga (läs: jag) gör tydligen vad som helst för en gratis fika... 

Redan vid samlingen i Kärra kunde jag konstatera två saker. Att jag var 1: äldst... Att jag var 2: den enda o-trailade personen... Men det måste väl finnas en första (och kanske sista...) gång för allt!!?

Alla hade tuffa vätskeryggsäckar och välanvända dubbskor. Mina Icebugs såg helt nya ut. Men det skulle det snart bli ändring på!

Jag trodde att vi skulle springa på grusvägar och stigar. Men i så fall får jag omdefiniera vad som är en "stig". Underlaget varierade kan man väl säga... Man visste aldrig vad man skulle sätta foten på (eller i) i nästa steg...

Alla pratade (om sina kommande fjällmaraton) och log. Jag koncentrerade mig på underlaget och hoppades på underverk. 

Över (och under) stock och sten. Över, under och genom gräs, grenar och granar... På grus, berg, barr, mossa och genom lera...

Att springa i lera suger! Bokstavligt talat. Det suger (jul)musten ur dig! Tills man inte orkar lyfta fötterna längre. Hasande steg på ojämnt underlag är en dålig kombo... Risken för att skada sig, trampa snett, vricka sig eller halka omkull var 110 %

Chansen att överleva bedömde jag till 50% 

Lovade mig själv att om jag klarade mig oskadd genom detta, så skulle jag vara trogen den grå asfalten!

Tanter ska inte springa i skogen, vi ska möjligtvis plocka bär och svamp. Om man har lokalsinne. Det har inte jag. Så att springa med "guide" kändes ju tryggt! Ända tills guiden säger: "Vi ska nog ta detta hållet, jag tror det finns en stig där!" 

Vadå TROR???

Nu vet vi! Det fanns det INTE. Jo, det FANNS en stig där! För (alltför) länge sen... Numera dränkt av höstregn och gömd under fallna träd... Kämpade på för att inte tappa bort klungan. Ville inte bli kvar själv. Hade ingen aning var jag var. Inte långt från Lillhagen tror jag. Bildligt talat var jag mycket nära - att bli intagen där... om inte mentalsjukhuset redan hade stängt...

Men detta kanske är bra träning? Om man någon gång blir jagad av vilda djur... Kände mig som ett vildsvin där jag bökade fram!

Blev kaxig efter ett tag (när jag överlevt en brant nedförsbacke) och slappnade av när vi (tillfälligt) kom ut på något som kunde liknas vid en stig. Men. "Högmod går före fall", så där var jag nära att trampa snett... Skärpte mig igen. Jag ville verkligen inte utmärka mig som tanten som gruppen fick bärga till civilisationen... mina vrister la in en protest, men "är huvet dumt, får kroppen lida" och lyda!

Halleluja! Underbart att efter några vilsna timmar hitta tillbaka till Kärra och äntligen ha fast mark under fötterna igen! Men det gick marginellt lättare att springa då benen förvandlats till bly...

Valde ändå att lunka närmaste (asfalts)vägen hem. Ville förvissa mig om att benen fortfarande fungerade! 

Återstår att se hur det känns imorgon...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar