Motståndsrörelsen mot röran är i ständigt krig. En kamp som inte kan vinnas, men
det betyder inte att det inte är värt att
kämpa. Den ständigt pågående, tröstlösa kampen, men ändå...
Ett livsstilsprojekt på livstid.
Det finns många stökfällor,
det gäller att kriga på många fronter.
Inte konstigt att huset liknar ett slagfält - det ÄR ett slagfält...
Senaste tiden har jag lagt lite extra möda på en viss invaderad del av hemmet. Nämligen projekt: Befria golvytan!
Den är oskyldig,
men har tagits som gisslan.
Man kan inte rädda hela världen,
men man kan slå ett slag för närmiljön.
...och sin egen mentala hälsa...
I helgen planerade jag för nya attacker,
jag ger aldrig upp! Listan var lång!
Redan till lördagens frukost läste jag inredningsmagasin och frossade i bilder på plågsamt välorganiserade och välstädade hem. Sådana som inte finns i verkligheten, utan bara på bild glansiga magasin. Det kan väl vara inspirerande,
så länge man inte på riktigt tror att det går att leva så. Dessa tidningar borde vara försedda med varningstext: "don't try to do this at home", "läsning kan ge svår ångest och städmani" eller varför inte några tröstande floskler som "den som siktar mot trädtopparna, kanske kraschlandar i soffan"...
I den perfekta fotograferade låtsas världen har stylister flyttat runt överskottsprylarna och säkert gömt skämshögarna. Men jag går på det!
Och skriver nya listor...
...ett rum i taget, nu ska det bli ordning!
En gång för alla!
Med all den inspirationen redan till frukost förväntar man sig stordåd innan lunch...
Fylld av energi stack jag ut och sprang
10 km innan det var dags att sätta igång.
Helt ärligt hade jag glömt föreningens städdag - igen! - men lyckligtvis fanns
det annan familjemedlem att skicka ut...
(jag blev ensam kvar hemma,
det man så populärt kallar "winwin"...)
Efter frukost nummer två, var jag så redo!
Jag började med att baka...
(på med syrgasmasken först, innan du hjälper andra...) Sen var jag "busy doing nothing" ett tag, skjutsade handbollstjejer innan det var dags att... just det fika...
Sen var det bara att sätta igång!
Trots listor (plural, tro mig, jag har många) och prioriteringar så visste jag inte var jag skulle starta... Jag gjorde som vanligt, började lite här och lite där... Verkar stört OMÖJLIGT att göra en sak helt klar innan man börjar på nästa. Multitasking när det är som sämst...
Tömde skrubben som gud glömde.
Befriade ännu ett golv!
Sen var det tack och lov lördagkväll
och därmed vapenvila...
Fortsatte idag med hallen!
Skit i gästernas första intryck.
Det här handlar om mig,
vad JAG kommer hem till varje dag.
Ja, de andra i familjen med,
men som man säger
"den som lider driver"...
Alternativet var en kurs i yoga eller lugnande tabletter. Men städa låg
närmast till hands för att rädda mitt
hårt prövade psyke...
En fråga man slås av.
I inredningstidningars hallar finns inte
14 par joggingskor i storkek 40-44?
Har de inga tonåringar?
De har säkert bara små barn med söta små skor och matchande jackor...
När jag städar får jag en känsla av att röran bara flyter omkring... Stöket flyttas några meter, dammet leker kurragömma och hoppar fram i ett annat rum
- innan någon ropat "fritt fram"...
Men det får jag ta tag i en annan dag!
Summerar helgen: Nöjd!
Ingen större synbar förändring,
men jag känner skillnaden (i mina skurgummehänder och trötta armar)
och jag VET, att jag åtminstone försökte...
Det är snart en ny helg!
Jag är i alla fall helt "färdig"...
Nu står det Tabataträning på schemat
och om inte pulsen stiger tillräckligt av
64 intensiva 20 sekundersintervaller,
så gör den kanske det när vi tittar på kvällens handbollsmatch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar