Pride-general

Idag var jag general för min alldeles egna pride-parad. Sprang först - och sist - i min 25 km långa regnbågsfärgade manifestation!

Gav mig iväg tidigt. Det startade med lite teknikstrul (glappande hörlurar...) och guppande vattenflaskor. 

I R R I T E R A N D E! Bit ihop, bit ihop. 

Efter 2 km började det gå tungt... Skänkte en tanke till de som sprang Ultra-Vasan 90 km idag!!? vad gnäller jag över?

Efter 7 km gick det lättare och när jag avverkat 12 km kändes det "bra", tills jag insåg att jag hade mer än halva sträckan (och möjligen MER än halva tiden) kvar... 

Sprang förbi min granne, som lastade ut sitt golfset vid golfbanan, pigg och fräsch! 

I mitt nästa liv ska jag satsa på en sport där man får ha snygga kläder och kan se nyduschad ut genom hela träningspasset. (jag ser visserligen ut som att jag kommer direkt från duschen när jag springer, men utan tvåldoften...) 

Men. Har man gett sig in i leken - får man leken tåla. Det ÄR roligt att springa maraton! Men det är ingen lek, om man fuskar med träningen... Ett långpass tar ju en stund... 

Lösningen - för att undvika tråkdöden - är nyladdade podavsnitt och spellistor med pepp-musik! Go go go! Don’t stop moving, go go go, keep on running... You can do this!

Ökade farten lite efter 15 km. För att jag kunde - och ville komma hem någon gång...

...hade ju inte HELA dagen på mig!

Höll (pride)flaggan högt och bet ihop i de sista uppförsbackarna (där jag nästan kröp). Passerade huset hemma - och fortsatte! 

Man stoppar inte klockan på 24.7 km!!!

Men efter 25 km och en snabb brunch kunde jag starta dagens verkliga utmaning: 4 timmars letande efter badrumsinredning på stans "alla" kakelbutiker... fortsättning följer...