Gotta run!

Sedan jag friskskrev mig så har jag "sett fram emot" att få göra veckans långpass. Kollade Google maps och planerade för att springa från jobbet och hem. Så smart och så tidseffektivt! Kände mig som en miljöhjälte! (som att EN resa hem kan klimatkompensera för all annan onödig bilkörning... Förövrigt blev jag omkörd av vår bil när make och son körde hem, så jag hade ju kunnat lifta...)

Som alltid inför ett långpass börjar man känna efter... Håller vaden, knäna, låren??? Idag var det huvudet som inte ville vara med. Migränanfall mitt i sista mötet, (orsakat mer av mötet än av huvudet...) tur jag var uppkopplad via Skype så de andra inte såg mig när jag bankade huvudet i skrivbordet.

Men tack och lov släppte det lika snabbt som det kom och en hemfärd på 25 km ger goda möjligheter att hinna lämna alla eventuella jobbproblem bakom sig!

"Värsta" momentet, att byta om till kompressionskläder på en trång toalett, höll på att framkalla både kramp, blod, svett, tårar och nya migränanfall... men tillslut kunde jag smyga mig ut genom kontorslandskapen... 

Ja jag skämdes lite. Nästa gång ska jag starta när ALLA gått hem...

Efter en hel dag med mulet väder och dimma kom äntligen SOLEN! Precis när jag var startklar! (tur det, för jag hade packat enligt väderprognosen...) Glad om jag kom hem innan solen gått NER...

Planerade att starta i värsta rusningstrafiken bara för att jag kunde! Känna känslan av att flyga fram! Allting är relativt. Skiftbyte i bilfabriken och köerna står still... Men den värsta rusningen var över, höll på att bli överkörd av ett par cyklister bara, men det får man räkna med!

Telefonen laddad med fullt batteri och flera nya låtar på "pepp-run" spellistan! Bara till att sätta det ena benet före det andra och repetera! 

Mantrat var: "jag gör detta frivilligt" ("Varför, varför, varför?" Hade varit mer logiskt...)

Borde ha sagt till ALLA kollegor att köra hem via Björlanda - Säve för att plocka upp mig om de såg något trasigt i rosa i diket... Men jag klarade den sträckan galant!

Slapp bilköer, men orsakade väl lite trafikkaos för bilarna som skulle försöka mötas på den smala vägen, där jag sprang på en obefintlig vägren... Duckade för ett flyg och sjöng med i låtarna "I never give up, no, never give up, no no! I’m on my way, on my way home..."

"Lost in the fields, fighting has begun on the streets. Death is just a heartbeat away..."

Jag övervann alla infall att lifta hem med bilar, motorcyklar, bussar, flyg, epatraktorer och hästar!

När jag kommit halvvägs insåg jag att jag med min kartdyslexi läst fel på google-maps... Sträckan hem skulle bli "för kort"!

Här hade jag skrutit om att jag skulle springa 25 km hem för alla (som gav f-n i vilket och bara tyckte jag var helt dum i huvudet...) fanns inga andra alternativ! Jag fick ta en "omväg" hem. Nästan framme så visade klockan 24.5 km. Bara till att skrapa ihop det som fanns kvar av pannbenet efter dagens jobbmöten och bita i och ta ett "ärevarv" runt Svankällan. 

Sååå skönt att gå i mål efter 26 km och få vila öronen (och benen) efter 3 varv med samma spellista! Ska ladda ner fler låtar till nästa gång!