Äntligen - min blogg är född!!!
Nu ska jag bara komma på vad jag ska skriva om!!?
Men om jag kan prata utan att ha något att säga, så ska jag nog kunna fylla en blogg utan att ha något att skriva...
Så fram med skämskudden, eller tryck på krysset i övre högra hörnet...

tisdag 20 november 2018

Step up or give up?

Hade laddad länge för att våga testa "nya" pass på gymmet. Man trivs ju så bra med vissa pass och tiden räcker ju inte till allt. "Men tänk om man missar något ännu roligare, bara för att man inte provat?" Sa jag aldrig... 

Jag är (inte så) lite restriktiv mot allt nytt. Senast jag "provade på" hade jag sjukt ont i vaderna, efter ett pass som lurade så oskyldigt under det käcka namnet "schlager-step". Så jag passar mig noga! Jag vill helst göra samma som vanligt - alltid. Repetera mera!

Men nu (post-maraton) har man ju betydligt mer tid. (Hur f-n hann jag springa 3-5 mil i veckan? Nu hinner jag knappt 3-5 km...) Bokade upp mig på "Afro". Let’s dance!!!

Lät som att det kunde vara ett rejält kliv utanför min komfortzon. (jag dansar aldrig nykter...) Men detta skulle ju bara vara EN gång...

Ett par timmar innan fick jag reda på att afron bytts ut mot "step-styrka"... Men vad f-n! Inte step igen! Det har jag ju överlevt (knappt!) en gång. Been there, done that!

Fullbokat på spinningen, så det var inget annat att göra än att fullfölja utmaningen. Vägen tillbaka till komfortzonen var avstängd...

Så det var bara till att köra! Step in, step up!

Ledaren meddelade glatt att hon minsann hållit på med step i 20 år! Redan där borde jag hört varningsklockorna ringa... Just för detta tillfälle hade hon varit i källaren och grävt fram sina gamla CD-skivor. (tom JAG har slängt mina gamla CD!!!) Men. Lite nostalgi och gamla goa låter är ju aldrig fel! Kanske kan bli bra!!?

Tyckte att hon sa att det skulle bli "enkel koreografi", så jag var vid gott mod - när vi startade... Att gå upp och ner på en bräda - hur svårt kan det va? Jo det ska jag tala om! 

Det må vara ett ynkligt litet steg för mänskligheten, men helt omöjligt om ni frågar mig! Att ta sig runt ett maraton är så mycket lättare än att ta sig runt en j-a step-bräda...

För de "enkla" stegen blev allt snabbare. Jag tyckte ändå jag klarade mig hyfsat. Men så började Fröken Duracell snurra runt, runt och kors och tvärs, fram och tillbaka, snabbt och helt oförutsägbart, över brädan.

 "Tjohooo - bara häng med!"

Hur f-n ska jag kunna följa efter? Om jag ska snurra, så ser jag ju inte vad hon håller på med... har ju inga ögon i nacken! Tappade både takt, ton, koordination och motivation...

(inte en chans att jag dansar nykter)

"Tänk inte - gör det som känns rätt bara!" (Lägga sig ner och gråta eller skjuta sig själv?)

Problemet var att inget kändes "rätt". Allt kändes FEL!

"...och så tar vi allting om igen - från början!"

Hon måste SKÄMTA!

Lätt för henne att säga, jag ville bara förtränga allt som hänt den senaste halvtimmen.

(utan minsta promill - står jag still!)

Ville bara krypa ner och gömma mig under step-brädan. Give up, step out!

Hädanefter håller jag mig till den enda rätta, långsmala vägen! Bara sätta det ena benet framför det andra, repetera. 

Jag vill leva, jag vill dö i komfortzonen!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar