Veva, veva positiv!

Precis som förväntat, kändes det tungt att springa
8* kilometer i tisdags. Blir säkert tungt idag med.
Trots att jag VET att jag kan springa 3 mil.


HUR gick det till???


Det spelar ingen roll, jag ska bara ta med mig
vetskapen om ATT det går och minnet av att
det inte var så jobbigt...
(även om det är en efterhandskonstruktion...)


Det var lätt att tänka positvt när man fortfarande hade
lång tid kvar att förbereda sig. Man kunde leva i tro,
hopp och kärlek om att det skulle kännas bättre "sen".


Nu är det redan "sen" och ont om tid.
Men det är ju betydligt bättre,
än att det gör ont någonstans!
Det har jag INTE tid med.


Med startbeviset i min hand!!!


Tomas Tvivlaren var helt bergsäker på sin sak,
jämfört med de tvivel jag haft inför detta...


Men nu SKA jag sluta tänka så mycket på
"om" och "men" och inte fundera mer på vad jag
inte gjort, eller vad jag borde gjort annorlunda.
Bara ta med ta med mig (det positiva!)
minnet av 3-milen.


Guldfisken Doris har glömt allt annat...
Fortsätt simma, fortsätt simma!


*Klart att 8 kilometer är jobbigt,
man blir ju knappt uppvärmd, det är
ju först efter 19 kilometer det börjar lätta!
Nu VET jag ju det!