När jag var ute och härom dagen
kändes det ju inte riktigt som att jag
skulle orka springa ett marathon...
(långt ifrån...)
Jag gav upp efter 7 kilometer.
Min kropp och min knopp hade bildat ett team
och bestämt sig för att vi. springer. INTE!
Vi joggar inte ens "lätt",
på sin höjd tar vi en power walk...
Helst utan power, utan i lugn takt, så att alla ben,
muskler och leder hänger med. (klokt tänkt)
Tror det är mycket psykologi.
(det MÅSTE det vara, annars är jag illa ute...)
jag vill gärna tro att (förutsatt att man tränat)
kan springa så långt som man "vill".
(inom vissa "rimliga" gränser)
Om kroppens vitala delar inte
kastar in handuken vill säga!
Hittills har det fungerat så för mig, att det har
gått alldeles utmärkt att springa så långt som
jag bestämt mig för innan, ibland längre.
Långpass på 15,17, 21, 22, 25, 28 och 31
kilometer har genomförts, (HUR gick det till???)
med den där magiska känslan - efteråt!
Verkar ju helt osannolikt nu, när jag ligger i soffan
och
Det gäller verkligen att få med sig
hjärnan (och järnviljan) på tåget.
...och hoppas att det inte är SJ som kör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar