Ett avslutat kapitel

Lite småtrött efter helgens återträff!

Men har fått tillbaka rösten, som var något

hes efter allt pratande och skrattande.

Men tröttheten är inte bara orsakat av sena kvällar.

Vi var även uppe tidigt på mornarna!

Det tar tid att laga "ägg-Benedikte" till frukost!

Som de mogna kvinnor (!?) vi är, så ägnade vi inte

helgen åt vilt partajande. Vi har gått vidare och

lämnat över nattskiftet  till nästa generation!

Jag som ändå hade hoppats på att få ägna mig helhjärtat

åt dagboken, skvaller och vin, tvingades att lämna min

komfortzon och greppa - en orienteringskarta!!?

Orientering är svårt!

För oss kart-dyslektiker är det helt omöjligt.

Att det var inomhus gjorde inte det hela lättare.

Inte heller att kartan var i blindskrift...

Alltså: respekt till alla orienterare.

Ni måste vara världens smartaste!

Springa och läsa karta samtidigt.

OMÖJLIGT om ni frågar mig!

Jag försökte verkligen krånga mig ur denna aktivitet.

När vi kom fram till skolan som var ÖVERFULL med

RIKTIGA orienterare blev jag helt lugn.

Självklart skulle jag INTE vara med!

Detta var ju på riktigt- det vore respektlöst mot dessa proffs.

Vi snackar att Tove Alexandersson var där -

hon är VÄRLDSMÄSTARE!

Jag gick till fiket.

Där fanns kaffe och hembakat fika!

Kände pulsen gå ner. Jag hade hittat hem.

Men - helt plötsligt stod jag ändå där,

med kaffet i ena handen och en bit kärleksmums i den

andra och anmälde mig till en orienteringstävling.

Snacka om GRUPPTRYCK!

Men nu skulle vi göra detta TILLSAMMANS!

Jag lyckades inte hålla kartan rätt en enda gång.

Innan jag tagit av mig glasögonen för att försöka tyda bindskriften,

var mina lagkompisar redan på väg mot nästa kontroll!

Orientering är en lagsport. Jag bara hängde med...

"Vi" tog det lugnt och metodiskt och försökte att

inte stå för mycket i vägen för de som ville tävla.

När riktiga orienterare nästan sprang över oss frågade vi:

"Är det på tid - eller?"

Men vår strategi lönade sig.

Vi stämplade i mål - felfritt!

Och resultatlistan talar för sig! Vi vann!

Att jag kom allra först var verkligen ironiskt.

Jag får verkligen be mina lagkamrater om ursäkt

för att jag armbågade mig fram över mållinjen...

Nu får detta vara ett avslutat kapitel i mitt liv.

No more orienteering.

Been there - won that!

F-ck kartor...