Stay home and stay safe!

Nu stannar vi hemma och håller ut.

Maten räcker knappast till påska,

men väl till mellandagarna.

Ingen är välkommen in. Inte ens tomten.

Jag kan tyvärr meddela att Rudof

tyvärr inte heller kommer hem till jul.

Han är redan "hemma" - om man säger så...

Till påska hoppas vi att alla kan börja leva 

lite grann som "vanligt" igen - och då kan ta 

igen lite av det som vi fått avstå under 2020.

God Jul och ett Gott Nytt År!

Out of office

Har tappat räkningen på hur många veckor - månader? -

vi suttit hemma och jobbat. Det har haft sina fördelar nu i 

december, när det är ruggigt ute och mysigt att bara stanna 

inne (läs ”hemma”), men det ska bli skönt att stänga ner 

"kontoret" och ”gå hem” (5 steg från kontoret till soffan) 

och ta julledigt några dagar!

Tar hjälp av teflonhjärnan att stänga av allt som har med jobb att göra.

För att det inte ska sippra ut några jobb(iga)-ärenden får datorn bo i garderoben. 

(Vanliga helger har den fått gömma sig bakom en gardin...)

Den får inte komma ut ur garderoben förrän nästa år.

Då blir det en Prideparad som varar ända till påska!

Värt att fira!

I veckan har vi haft mycket att fira!

Först blev jag uppvaktad med blomster och gratifikation för

25 (?) års lång och (extremt) trogen tjänst på Volvo Cars!

Årets "tjänsteårsfest" som brukar hållas för "jubilarer" som firar 

"jämt" blev ju inställd. Så Håkan får inte tillfället att mingla med mig. 

Istället får man en hotellövernattning med 3-rättersmiddag på företagets 

bekostnad - jag ska bara ringa och kolla med Håkan när det passar...

Själv vill jag gratulera företaget, samt tacka alla mina 

kollegor som gjort - och gör - arbetslivet till en fest!

Som om detta inte var nog med vuxenpoäng, 

så fyllde våran minsting 18 år!!? Myndig?

På grund av rådande omständigheter kunde 

hon endast ta emot gratulationer via Swish...

Nu får hon stå på egna ben och jag tror inte att hon följer 

sina föräldrars fotspår och viger sitt liv åt bilindustrin...

Själv har jag klarat mig från att bli utbränd - 

och lider inte nämnvärt av att vara "fastbränd"...

Jag kompenserar med en hjärna av teflon.

Där är det inte mycket som fastnar längre!

Men trots dessa milstolpar, så känner jag inte av 

någon ålderskris. Eller. Nja... Jag har klarat mig från 

krisen - men blivit mer än väl påmind om min ålder...

Tur att jag har ett ungt sinne i en (t)ung kropp...

Det är bara utsidan - och min lever - som avslöjar mig!

Vi håller ut - utomhus!

Det är inte ofta man lämnar hemmets lugna vrå...

Men om det serveras varm glögg - och lussefika -

så gör man gärna ett undantag!

Adventstid

I vanlig ordning rusar tiden iväg i rekordfart!

Känns som att advent blir en vecka kortare för varje år...

Jag vet ju detta, så jag ville gärna starta adventsmyset 

lite extra tidigt i år - nu när man är så mycket hemma.

Men efter att ha öppnat "julkartongen" insåg jag att 

det inte behövs så mycket julpynt för en GOD jul.

Så jag tog bara fram adventsstakar och stjärnor,

"monterade" min julkalender-stad från Rituals, 

bytte ut soffkuddarna, tvingade ungarna att 

baka pepparkakor och värmde glöggen!

En klar fördel med att jobba hemma i december

är att man kan se julkalendern på TV varje morgon.

Så här håller vi ut - en dag i sänder!

Home SWEET home

Nu håller vi ut - och håller oss hemma!

Inte mig emot. Men "home sweet home"

får lätt lite väl mycket fokus på "sweet"...

För att minska stressen och öka välmåendet

- utan att för den skull öka vikten - 

så har jag testat daglig "yoga" i november.

Ingen direkt succe...

Blir fortfarande mest stressad av att

hitta rätt tid och stämning för detta.

Tanken var ju att minska stressen - inte öka den...

Men jag tänker inte ge upp riktigt än!

Det handlar inte om några avancerade rörelser

och tar bara några minuter - men om jag 

ger det en chans kanske jag får till det och

blir en helt ny lugn och harmonisk människa yogi...

Än så länge står mitt "yoga-rum" oftast oanvänt.

Jag har erbjudit övriga familjemedlemmar att 

de kan boka in sig  på lediga tider...

Problemet är att "mitt" rum är en hall.

Så när man står där och försöker hitta lugnet 

i andningen, så går någon förbi och undrar 

(med all rätt) vad i h-vete man håller på med...

Vilken dag som helst ska jag välja ut en 

lämplig "solhälsnings" sekvens som jag kan 

göra varje morgon (när alla sover sött). 

Tycker det verkar lämpligt - med en 

solhälsning, så här i solfattiga november.

Om jag bara hittar ett "flow" så kommer 

detta att gå nästan av sig själv tänker jag!

(ett av mina "problem" - jag tänker så mycket...)

Jag föredrar fortfarande att jogga framför yoga.

Minskar både stress och (till viss del) sötsug.

När jag springer kan jag lyssna på musik, POD eller 

ljudbok, som distraherar från alla tankar som snurrar.

När jag yogar, så hör jag bara min inre röst

som frågar "Är det inte färdigt snart? Du har massor

av viktigare/vettigare och roligare saker att göra"

Min bästa tid för att springa har jag i alla fall hittat.

Det är på morgonen - gärna tidigt - före frukost.

Från en varm säng "direkt" ut i mörker, blåst och 

- ja varför inte? - regn...  ”November levererar”  

Inget stort steg för mänskligheten, men det kan verka 

helt omöjligt precis när klockan ringer och inte direkt 

lockande efter den andra snoozningen heller... 

Men så tänker man (inte) efter - och bara GÖR det. 

Upp och hoppa på med kläder, mössa och reflexväst.

Kanske kan låta omänskligt, men när man väl är ute 

så finns det inte en chans att man vänder tillbaka och 

går och lägger sig igen... Inte ångrar man sig heller!

När det väl är gjort...

Ett tips är att inte kolla vad det är för väder 

innan man kliver upp och ut genom dörren. 

I morse kunde man dock inte undgå att höra 

att det blåste - rejält... Men ska man vänta in

"bra" väder, så kan man ju få vänta. Länge...

Hösten kan vara ända till påska i Göteborgsområdet!

Efter 30 minuter ute, så var jag också helt blåst. 

Men man ska inte låta sig luras av en tillfällig blåsning.

Efter lunchen gjorde jag även min yoga

(efter ett par dagars uppehåll...) och trots 

avsaknad av solhälsningar, så visade sig solen (???) 

på himlen och lös upp en grå novemberdag!??

"Vad f-n händer?"

En timma senare snöade det ymnigt...

Om årstiderna ska växla i den här takten förväntar 

jag mig att det är vår när jag stiger upp imorgon.

Då kanske jag har anledning att göra min (dagliga?) solhälsning!

Full MATade helger...

Precis när man skakat av sig sina Corona-kilon från i våras,

så kommer nya rekommendationer från Folkhälsomyndigheten.

Inget nytt - men vi behöver påminnas om att Pandemin

fortfarande pågår - om vi hade trott något annat.

Vi håller i, håller ut, håller avstånd, håller oss hemma och...

...ÄTER! 

Nåväl, man får vara glad så länge man har smak-, luktsinne

 - och aptit - i behåll!

Jag har inga problem med att hålla social distansering och 

att vara osocial i allmänhet - och nu har jag legitimt skäl.

Äntligen har man fördel av sin introverta sida!

I år behövde man inte ens ha dåligt samvete för att 

man ville behålla sitt halloween-godis för sig själv.

Man kunde skrämma bort alla små spöken genom

att bara öppna köksfönstret och hosta...

Nej - detta är verkligen inget att skämta om.

Nu bunkrar vi toa-papper, isolerar oss 

och tar oss igenom detta tills vi kan ses 

XX månader (och kilon) senare!

Från hAv till Öl...

Great Corona Marathon in Ale - 

Dryga 42 kilometer från hAv till Öl! 

I "dessa tider" med inställda arrangemang,

får man hitta sina egna sätt att (o)roa och motivera sig!

I lördags var det fokus på extra lång- (och social) distans.

Det gäller att hitta likasinnade att umgås med

och undvika att hamna i dåligt sällskap. 

Med rätt escortflicka tar du dig hela vägen! 

Från starten prick klockan 9 vid Instöbron, 

med regnbågen som mäktig bakgrund!

(Aha - det började regna...) Men vi hade bara sol i sinne!

Regnet upphörde. Max flax med vädret. Bara lite motigt i motvinden...

Via Kärna, Ytterby, Kungälv, Bohus fästning,

Jordfallsbron, Nödinge, Nol och målgång vid Alafors bryggerier.

Vackert vid havet, långa raksträckor genom landsbygd,

gräsligt lång grusväg RAKA vägen mot MÅLET!

Utmanande för ben och pannben...

Men i slutet riklig belöning med medaljregn och kall ÖL!

Grupptrycket var extra stort. Det var "en för alla- alla för en", som gällde.

Vi skulle göra detta tillsammans! (som en form av par-terapi...)

Det kanske inte är uppenbart för alla men:

Lång och långsam lunk är bästa sättet att koppla av på. 

Man behöver inte tänka längre fram än till nästa vätskestopp

- och på Målet, Ölen och Måltiden såklart!

Vi höll ett stabilt lågt tempo (motsvarande mitt ”max”...). 

Vår Volvo rullande som servicebil/vätskekontroll, 

fullastad med vatten, bananer, gel, bars, saft, 

resorb, kaffe, bullar, go och gla kexchoklad...

Var femte kilometer stannade vi för fika.

Vi rullade längs landsväg och på cykelbanor. 

Mötte roade (och oroade) blickar. 

Tur att folk inte visste vad vi höll på med...

(visste vi det själva?)

Det är förvånande hur länge man orkar springa

- om man bara bestämt sig! Även om det gnisslar i höfter och ben...

Men. Min parhäst/escorflicka och jag blev bara starkare för varje kilometer.

Vi var som sockerspeedade små barn...

Andra, som mött döden vid 32 km, 

uppskattade kanske inte våran energinivå...

Det var inga Sugardaddys vi hade bakom oss 

 -  de hade behövt mer socker...

Ska det va, ska det va roligt, ända in i duschkaklet!

Man tappar all verklighetsuppfattning och just där och då 

-med 32 kilometer i benen- är det helt rimligt att fortsätta!

...och absolut otänkbart att stanna!

Det är vid 32 kilometer ett maraton startar...

Det är då man skiljer agnarna från de som är helt från vettet!

De sista 10 kilometrarna - är inte som vilken mil som helst...

Väl värd att kämpa (inte så) lite extra för!

En mil blir aldrig kortare än så här. Relativt den sträcka man precis sprungit.

Samtidigt kan den uppfattas som den längsta i mannaminne...

Men jag som varken belastas av att vara man - eller av gott minne,

bara njöt av att komma allt närmare målet och en kall ÖL!

Känslan att gå från att man VILL klara av det

till att VETA att man kan. 

Hybris när man vill göra om det snart igen!

Ett maraton är ingenting att vara rädd för - jag känner mig 20 år yngre...

Starkare än någonsin!

Jag fattar att det är en lika delar osund och osann känsla,

som bara uppkommer dagarna efter en genoförd mara.

(som kommer att försvinna när jag tar nästa löpsteg)

Men en känsla man ogärna vill släppa!

Man vill leva i en illusion och trona på minnen från fornstora dar.

Man vill göra det igen - och igen...

När man klarat sig igenom ett maraton är risken för återfall stor...

Att man anmäler sig till nya långlopp när man lever i delirium!

Men man klarar det inte helt på egen hand.

Att hamna i rätt sällskap betyder allt!

Håll i, håll ut, håll avstånd, 

tillsammans är vi (inte) starkare (än den svagaste länken)! 

Sluttiden är oväsentlig i det långa loppet. Vi fikade 8 ggr på 30 min!

Riktigt bra jobbat!

Så länge det finns lopp finns det hopp! 

Berlin 2016

Palma 2017

Stockholm, Lissabon 2018

München 2019

Alafors 2020

När och var gör vi det igen?

Jag och min escort-flicka höll stilen hela vägen från start till MÅL!

Stopp för fika var femte kilometer!

Alltså! SNYGGT jobbat om jag får säga det själv!

Vi hade jobbat hårt för denna MÅLtid!

Som man bäddar...

För en månad sedan beställde vi en ny säng!

Detta var inget förhastat eller spontant beslut.

I säkert 5 år har vi sagt att "vi ska köpa en ny säng..."

Sen har vi växlat mellan att lägga till, 

"efter semestern..." alternativt "efter jul..." 

Den gamla sängen bestod av två kroppsformade gropar...

Jag sov visserligen bra i min grop, men nu var botten nådd.

Bokstavligt talat. 

Men hur f-n väljer man säng?

Man kan ju inte övernatta i sängbutiken...

Efter ett par besök hos Kungsängen och ett på Mio

så var sängen i allafall beställd. Vår i särklass dyraste

möbel! Någonsin... 

Men den var på REA. Så vi sparade faktiskt 50%!

...men det var inte sant, men det var inte sant.

Sängar prissätts så att de alltid ska kunna säljas på "REA".

Så man blir lurad - oavsett.

Men. Som man bäddar får man ligga! Hoppas man ju!

I helgen passade vi på att måla om sovrummet.

Beige vägg byttes mot "varmvit".

Den mönstrade fondtapeten som vi haft i många år behöll vi. 

Men. 

Sovrummet fick sig ett rejält ansiktslyft och en välbehövlig städning!

För i går var det äntligen LEVERANS!

Vi var redo! Eller?

I väntan på sängen har jag drömt mig bort på 

Instagram #sovrum #säng ... 

Jag har köpt kuddar, sängöverkast, provbäddat.

Förkastat överkast och köpt andra alternativ...

Tills jag drömde (mar)drömmar om hotellbäddningar.

Jag hade fått en överdos av Instagrambilder på

vita sovrum, fluffiga kuddar i ljusa pastellfärger...

"Addera textilier så blir det mysigt" sa nån...

Men min ny-gamla samling av kuddar, filtar, gardiner, sänglinne 

var plötsligt förvandlat till en mix utan minsta match.

Hjälp! 

Hur skulle jag någonsin få till ett Instagram-vänligt sovrum???

Jag blev plötsligt allergisk mot både färg och mönster...

Vem orkar bädda sängen ens? Vart ska alla kuddar och överkast ligga

alla nattens timmar, nätter, dagar, veckor, när man inte orkar bädda?

Ett gott samvete är bästa huvudkudden... 

Men hur gör man om man har dåligt samvete för att man 

har för många kuddar - men ändå ingen som passar.

Sen vaknade jag upp ur min dröm och insåg att Instagram 

inte är på riktigt - inte för verkliga männsikor! 

Och mitt sovrum är inget hotellrum.

Lagom många kuddar är bäst.

Jag får gömma några - som får komma 

ut ur garderoben när tiden är mogen.

Min finaste (ärligt stulna) kudde med sitt 

broderade budskap får bästa platsen.

Några kuddar får korgen...

I natt kan jag nog sova gott!

#zzzzzzzzzz

Ny-start!

När kan håller ut och håller avstånd 

så riskerar man inte bara att tappa förståndet.

Man tappar också motivationen när målen man 

tränar för ställs in, men alla måltider består...

Motivationen vet vi ju sen gammalt att den inte är att lita på.

Men man tappar även sina rutiner och den diciplin som brukar hjälpa till.

När sen sommaren och semestern kommer 

går det snabbt från förfall till fritt fall...

Inte helt o-skönt att låta sig (för)falla! 

Först hade jag lite dåligt samvete,

men sen såg jag fördelen med att vila sig ur form.

När botten är nådd så hittar man motivationen där nere!

Dags att flyta upp och ta tag i sig själv...

Skål och botten upp!

Även en gammal fallfrukt kan resa sig igen!

Så de första veckorna efter semestern var det 

sååå kul att komma igång och tillbaka till träningsrutinerna.

Motiverad för en ny-start, med de snabba förbättringar 

man bara kan uppleva kan känna när viktkurvan är på 

topp - och formkurvan är på väg i motsatt riktning...

Det är då man kan lura sig själv att tycka att 

det är rimligt att springa till hemmakontoret på 

morgonen och sen "hem" igen på kvällen!

Särskilt roligt var det att gå tillbaka till gymmet 

igen efter drygt 4 månaders karantän. 

Kontorsarbete bygger inga arm- och ryggmuskler...

Efter 4 månader på hemmakontoret kändes det som att jag 

tillhörde en utrotningshotad art i det ryggradslösa släktet...

Men det behöver inte vara en pandemi som kommer 

emellan för att motivation och diciplin rubbas.

Man måste ständigt hitta nya sätt att lura sig själv 

att först komma igång och sen hålla i gång.

Håll i - håll ut...

Varje dag - en ny chans till ny-start!

Tur det, för motivationen går upp och ner.

Oftast upp- sent på kvällen.

Man ställer klockan tidigt, med ambitionen

att hinna träna och ändå vara på jobbet i tid...

Man vaknar, det är mörkt, man snoozar, 

man vänder andra sidan till och snoozar en stund till. 

Ibland blir morgonträningen av, ibland inte... 

Oftast kommmer man iväg till jobbet.

Ibland får man tala till sig själv med den stränga rösten:

"Stig upp nu kärring 

- har du tur får du en ny chans redan imorgon!"

Svemester

Har redan jobbat ett par veckor!!?

(LÅNGA, hela veckor, ingen korttidspermittering längre..)

Men semestern är i ljust minne bevarad! (selektivt minne...)

Så om någon frågar, så hade vi i allafall tur med vädret! 

En blandning av (för mycket?) sött och salt, sol och (bastu)bad!

Vi gjorde "same procedure as every year" 

(med viss anpassning till rådande pandemi) och bilade

kors och tvärs, från kust till kust i Sveriges avlånga land.

Från Blekinge, (nästan) upp till Polcirkeln.

Vi mellanlandade hemma ett par dar.

Men. Vårat gräs var redan väklippt och blommorna

finare än någonsin när bästa grannen skötte om trädgården!

De flesta grannar hade missuppfattat detta med att ha "hemester"...

Det målades, tvättades och planterades runt omkring.

När jag såg en granne dammtorka sin car-port hade jag sett nog...

Så vi lämnade arbetslägret och svemestrade vidare.

Vägarna i Norrbottens är en prövning för 

bilens stötdämpare och efter ett par dagar längs dessa

vägar kunde man knappt urskilja att vår bil faktiskt är röd...

I utkanten av Internet var vi socialt distanserade 

i alla fall från "sociala medier"... Man har täckning i Kukasjärvi, 

men i Kypasjärvi får man antingen hänga ute på balkongen, 

eller gå till grannen och hoppas på en fri wi-fi hotspot zon...

Men man överlever även dessa hårda prövningar!

Vi surrade med myggen, fiskade och plockade bär. 

Eldade, grillade korv, halstrade strömming.

Detta får vi göra om - och om igen!

Vi rullar - Volvo - många mil i (en röd?) bil...

Socialt distanserade...

Ett blåbär i blåbärsskogen

Lokalproducerat på Hasslö!

Ingen utflykt - utan fika!

Drygt 3 månder med korttidsarbete
och extra mycket fritid.
Jag vill inte ens tänka på hur mycket tid
jag lagt på att göra i princip ingenting...

Tur att man inte behöver tidsredovisa!

Jag har legat på latsidan!
Men i min ålder får man väl vara glad
om man får ligga!  - om än på latsidan.

Men som tur är så har andra aktiverat mig!

Med vandring och cykelutflykter
frisbee-golf, havsbad, orientering (för kartdyslektiker...)
Och VARJE gång har Live Love Leif trollat
fram bullar ur en magisk ryggsäck!

Live Love Leif & Magda.

Tro inte att ni kan komma undan och slipper oss
bara för att ni åkt iväg och gömt er i innersta Norrland.

Håll kaffet kokande! Vi kommer förbi!

Utvilad?

Jag gick och la mig i fredags kväll och sen
steg jag upp idag, måndag morgon - typ.

Så kan det ju kännas när helgen bara har
2 dagar (jag VET - helt orimligt!)
men denna helgen har jag bokstavligt talat sovit bort.

När kudden blev för varm och obekväm,
la jag bara andra kinden till och sov vidare.

Zzzzz...

Feber, huvudvärk, muskelvärk och trötthet.
Ingen aptit, ingen ork och ingen lust eller energi alls.
Regnet och blåsten dånade utanför fönstret och bidrog till
håglösheten och det var ett lätt (och rätt) val att göra ingenting.

Så jag har bara lämnat sängen för några kortare
stunder i TV soffan då jag såg:

- En stand up show med Johan Glans
- En deckare som utspelade sig i dansk sommarmiljö
- En dokumentär om 10 personer med olika psykiska
besvär som tränade inför London Marathon...

Ja, ni hör ju att detta är livet för en mycket sjuk människa...

Men det var en lagom dos av underhållning och intryck att ta in.
Johan Glans hade jag sett innan, en dos danskt "hygge"
och en gråtfest när maratonlöparna blev peppade av
de engelska prinsarna och slutligen gick i mål!

Men fördelen med att vara sjuk är att man får
vara i fred, maten tillreds och serveras och ingen
ifrågasätter att man ligger i sängen hela dan.

I lördags läste jag en bok. Hur det nu gick till?
För jag somnade lika ofta som jag vände blad...
I söndags bytte jag taktik till ljudbok. Smart.
Man slipper de fysiskt tunga momenten:
Att hålla i boken och bläddra.

Att jag just nu lyssnar på en feelgood bok i
kategorin ”romance” (läs: tantsnusk) hjälpte
inte till att väcka någon som helst (livs)lust i mig.

När jag inte ens är sugen på scones eller bryr mig om
att starta en tvättmaskin, då är jag sjuk på riktigt!

Det enda som smakade bra var kolaglass.
Bästa medicinen!
Helst när den serveras på sängkanten...

Men redan i natt vaknade jag till och
kände i kroppen att febern var borta.

Halleluja!

Idag har livslusten återvänt,
kan på nytt se meningen med livet.
Nu har jag bara ont i kroppen av att ha legat still för länge.

Tack vare att kontoret är hemma,
så kunde jag utan smittorisk återgå till jobbet.

Ringde vårdcentralen, men de hade inga lediga tider
för Covid-19 test. Och när man inte har symptom
längre, så är det inte säkert att man får "rätt" svar.
Så jag väntar och gör ett antikroppstest senare.
Men det måste gå minst 14 dar innan man gör det.
Så jag får leva i ovisshet om vad som drabbade mig.

Själv börjar jag tro att det var en släng av ”post-50 blues”
eller klimakteriet... Får hoppas på det.
Då behöver ju inte resten av familjen oroas för smitta...

Så idag bara njuter jag av att vara vid liv igen!
Startar en tvättmaskin (eller tre) tar en
uppfriskande promenad i blåsten.

Fortsätter med ljudboken - för en ny chans till romans.

Alla borde unna sig att sova ut nån gång!

Gästarbetare

Efter drygt 3 månader av permittering
är det nu dags att börja jobba 100%.
Det var inte svårt alls att vänja sig med
lediga fredagar (och lediga måndagar...)

I morgon är första fredagen vi jobbar sen
slutet på mars!!? Sen blir det en full vecka
och sen är det semester. Eller hemester...

Man får fortfarande hålla ut och hålla avstånd.

Inte nog med att jag bara jobbat 60%
Dessutom sparar man massor med tid (och pengar...)
på att jobba hemifrån och slippa bilresor.
Man kan komma in "sent", men ändå få en plats...
Så det finns fördelar med hemmakontoret!
Vi håller ut hemma ett tag till.

Men visst saknar man att inte få träffa flamingosarna i gruppen!

Idag gjorde jag dock ett gästspel på kontoret.
Vi ska sakta ta oss tillbaka till ”det nya normala”.
Vilket meck när man inte är van!

Ta sig upp i tid, klä på sig (byta kläder och sen byta igen...)
Få med sig lunchlåda, frukt, dator, passerkort, handväska, handsprit...
Bagladyns återkomst!
Putsa skorna (skura bort skogen på mina vita sneakers
efter midsommaraftonens nattliga promenad)
Leta nycklar och mobil.

Istället för att bara sätta sig och öppna sin dator...

Men jag kom ut och i väg
- medans det fortfarande var "morgon".
Jag hade tom matchat nagellacket med bilen!

Till råga på allt så har vi flyttat kontoret.
Eller - vi flyttar - till ett annat kontor.
Det kallas "hela havet stormar" eller mer
modernt "Activity based", "Day@work"...

Men jag rätt på första försöket och kände mig bara
lite vilse. Trevligt att se lite bekanta ansikten igen!
Att mailen i datorn sen inte fungerade på hela dagen var
ju bara en lite oviktig detalj. Kändes som att arbetsträna.

Bilkön på vägen hem är något jag hade förträngt och inte saknat.
Men känslan att ”komma hem från jobbet” är ju ändå oslagbar!
Den får man inte på samma sätt när man lämnar hemmakontoret.

Så efter semestern hoppas jag komma in i rutinerna
igen och att det rullar på, på Volvos kontor igen!

Bagladyns återkomst!

Rött lack!

Vilken kalasdag!

Jag har knappt hämtat mig efter
helgens uppdatering till version 5.0.

Det blev en lång, het, (aningen blöt...) dag och kväll.
Det kom en regnskur mellan lunch- och kvällssittningen,
men imse vimse torkade upp allt regn och fortsatte festen!

Inte kallare än 25 grader, från frukost till nattkrök!
Så det var inga problem att hålla kalaset utomhus.
Det behövdes inga ljus på tårtan, då hade det
blivit en överhängande risk för brandfara...

Men, jag blev varmt uppvaktad av alla mina familjer.
Man och barn, Volvo-familjen och min Maratonfamilj.
Blod svett och dårar...

I det sällskapet är det lätt att bli lite i hatten!

Massor med fina presenter.
Jag hade hjälpt till med tydliga önskelistor till berörda.
Så de smycken jag fick av min man, matchade precis min klänning...

Ingenting ska lämnas åt slumpen! Happy wife, happy life!

7 sorters blommor, glass och ballonger, flamingos och
en egen "Kicki-festis" (bag-in-box med sugrör)!

Känner mig inte alls gammal - på insidan.
(utsidan och baksidan talar sitt tydliga språk...)
Men, som den 50+are jag nu officiellt ändå är
fick jag (ÄNTLIGEN) tillfälle att ta min tant-bild.
Ni vet den bilden där tanten sitter bland sina blombuketter
med knäkort kjol, knästrumporna synliga och allvarlig min...

Jag valde en egen uppdaterad 5.0 version och en
lång praktiskt rose-vins färgad klänning för att
undvika att visa varken fläckar, strumpor - eller trosor!

Så, redan 50 år - halvvägs till 100!!?
Timglaset är halvtomt och skåpen är knökfulla...
Men champagneglaset är fyllt till brädden!

Nu laddar jag för andra halvan!

Full fart mot femtio!!?

Full fart mot femtio!!?
Åldersnoja? Inte för mig.
Jag har ju varit tant i över 25 år...
Så jag säger bara ÄNTLIGEN!
Säg hej till småkakor och virkade dukar!

Det dags att för Version 5.0 - installeras automatiskt
- om man är ansluten till nätverk och strömkälla...

Även om jag numera hittar mina kroppsdelar lite längre ner
(finns det någon ”lägsta nivå”?)
så finns det fortfarande en del av mig som håller sig ung.
Inte mindre än en medicinsk sensation med
en välbevarad tonårshjärna i en tantkropp (i förfall).

Men alla (lågt hängande kroppsdelar) ska med!
- och passera 50-strecket. Ett delmål!

Det är inte bara tiden som sprungit iväg.
Jag har ju haft en LÅNG 40-års kris...
En 10 år lång "kris" -  och MÅNGA kilometer blev det!

Att jag skulle springa ett maraton var HELT otippat.
Att det skulle bli flera bevisar bara att ALLT kan hända.
Jag ser fram emot vad nästa "kris" för med sig!

Nu kanske det inte blir några fler långlopp?
Men många korta rundor blir sammantaget ”långt”.
Så jag fortsätter att vara "långdistans" löpare ett tag till.
Måste ju se till att mina träningskläder får komma ut ur garderoben!

Och.
Det är inte jag som är långsam, det är tiden som går fort!
Jag vinner i alla fall tävlingen om
"vem som har flest och mest hysteriskt mönstrade tights".