I did it - my way!

Det var ett välkommet tillfälligt avbrott, att gå in i
maratonbubblan och lämna alla världsliga problem utanför.
Men säg den lycka som varar (längre än 42195 meter)?
Försöker nu undvika att kraschlanda in i vardagen efter
några fantastiskt varma, soliga dagar i sagostaden München.


Vart man än såg var det kyrkor, vackra gamla byggnader,
fontäner, statyer (oftast föreställande nakna karlar),
tinnar och torn - med och utan klockspel...


Allt inramat av träd i höstens alla färger, blå himmel och SOL!


Här utanför bubblan, i den vanliga världen är det kallt,
regnigt och grått... Men. Grått är ju en höstfärg det också...


Nummerlappshypokondrin veckan innan loppet,
när man tror att man har ont i halsen och inte kan starta,
drabbade inte mig alls den här gången!!?
Kanske för att jag har insett att ett maraton inte gäller
liv och död, bara om liv! (och om att överleva...) 
Så länge det finns liv, så finns det fler mataton!


Tyvärr blev det ändå en del sjukfrånvaro i vårt lilla
startande dreamteam. Men istället fick vi ju två (sjukt)
bra supportrar, som kunde kyla ner febern med öl...



Som uppladdning innan vi hämtade ut våra nummerlappar
såg vi det helt fenomenala rekordet när Eliud Kipchoge sprang ett
maraton under 2 timmar!!? Visserligen med hjälp av specialskor från
Nike och ett helt team av farthållare som sprang i formation runt honom.



Söndag morgon var det äntligen dags! Solen sken.
Det skulle bli en lång och varm dag.
Då jag varken hade något team som kunde hjälpa mig hålla farten
eller ett par Nike skor, bestämde jag mig för att gå för bärs istället för pers!



Vi tog de obligatoriska "före" bilderna på Olympia stadion,
lämnade in väskan med ombyte och gick till starten.
Läget helt under kontroll. Allt enligt plan!



Men. Så fort jag blev lämnad "ensam" var jag vilse...
...men det fattade jag inte förrän det var försent...
När min startgrupp D sprang iväg, insåg jag att jag stod bland alla
stafettlöpare i startgrupp E...  utan möjlighet att smita ut!
När vi väl startade var jag helt övertygad om att min tid inte
skulle registreras och att jag skulle få springa helt själv,
sist av alla maratonlöpare och att vätskekontrollerna skulle
vara nerplockade när jag passerade... 



Men medaljen skulle jag i alla fall ha! Med eller utan officiell tid!
Dags att släppa de negativa tankarna och "välja glädje"...



Bet ihop och mina mardröms scenarion besannades - inte!
Jag blev inte ensam och sist kvar i banan.
Publiken var där, ALLA Tysklands trumorkestrar,
funktionärer med välfyllda, välorganiserade bord med vatten,
sportdryck, bananer, chokladbars och gel stod längs hela vägen.
Som ett 42 km långt cocktailparty (jag som inte ens gillar att mingla?)



Tillsammans klarar man ett maraton - det är en lagsport!

Så det lönar sig att välja kärlek (även om den inte är besvarad...)



Men. Jag måste nog ta tag i min löpteknik och
prova med att faktiskt lyfta fötterna. Ska testa det...
Nästa gång jag "springer" ett maraton!



Hade verkligen behövt vingar på skorna.
Såg på mina maraton-foton att mina fötter knappt lämnade marken...
Jag hade inte blivit diskad om det varit en gångtävling!



Tack och lov var det många backar i München - långa nedförsbackar!
Särskilt uppskattat sista kilometrarna mot mål!
Ett marathon är längre än man tror...

När jag såg och hörde ljudet och musiken från
Olympia stadion var allt jobbigt redan glömt.


Jag fick min medalj, en registrerad sluttid och en kall alkoholfri öl!
Vad mer kan man önska sig?

Livet blev rättvist igen!



I did it my way - utan farthållare
(glad att jag klarar mig utan en inopererad pacemaker...)
eller specialdesignade skor!



Jag kom, jag såg, jag (be)segrade(s) i München.

Maraton handlar om att överleva - inte om att komma först.
Alla är vinnare! Det finns inga dåliga maratonlöpare!

Olympiaparken

Tinnar och torn

En sagostad!

Vi kom vi såg vi segrade!

Dream team!