Studie i mara-löparens stadier

Hur tar man sig runt ett maraton när temperaturen visar 30 grader i skuggan innan start? Sträckan 42 km kan ju verka avskräckande nog - utan gassande sol... 

Men, att ställa in var ALDRIG ett alternativ! Kände mig stekhet. Stekigare än stekarna på Stureplan... 

I vanlig god ordning spelades Europes "The final countdown" i väntan på starten. Att stå i startfållan ger en obetalbar känsla. Just där och då är det SÅ värt att träna inför och ställa upp på maraton. Pampigt med försvarsflyg som formationsflyger över startområdet, vajande svenska flaggor och nationalsången. 

Ståpäls!

Då jag inte lyckats lura ut vad min "maratonfart" är, så valde jag att inte låta klockan styra och stressa mig till att springa i en viss hastighet. "Löpning är ingen hastighet, utan ett tillstånd" (undantagstillstånd?) sa en klok löparprofil, så jag valde att lyssna på kroppen och andningen och "bara springa". Hålla en lagom takt som kändes "bekväm" (nåja...) Låta loppet bli ett fredligt och oblodigt Stockholms SOLbad!

Jag tänkte dela upp loppet i mindre delar, se fram emot vare vätskestation som att det var en liten förfest! Räkna ner antalet vätskestationer mot MÅLET. Men när vi väl startat släppte jag alla strategier och efter andra vätskekontrollen hade jag redan tappat räkningen...

Jag valde att fokusera på att klara av första delen - halvmaran. Man vill ju bara att den "riktiga" maran ska börja! 

Trängseln vid vätskan var förövrigt total. Det liknade en slakt och grisfest för överförfriskade löpare. Det bildades vallgravar med vatten framför vätskestationerna så man fick räkna med att vada fram. Men jag fuskade inte med väskan, utan drack vid varje station (även om hälften ibland hamnade utanför munnen (att springa maraton är riktigt grisigt, det är därför jag gillar det...) jag var inte nära uttorkning - tvärtom - uppsökte aja-baja-Maja 3 gånger!?

Det fanns gott om duschar och de bästa var när man blev spolad med en rejäl brandslang... Man kände sig nästan fräsch efteråt!

Höll på att missa den första kontrollen med (varma, mosiga) bananer!!? Urk! Inte alls så gott som jag mindes det från tidigare gånger?

Kämpigt i värmen på Djurgården. Vrickade till foten på en sträcka som var helt fri och platt. Tack och lov gjorde det inte ont. Det påminde mig om att skärpa mig lite! Solen brände på. Saltgurkan (?) som serverades var ingen hit. Men jag tvingade i mig lite. Tänkte att ett maraton är ju inte så jobbigt egentligen - det är bara de första 21 som är lite dryga... man skulle skippa den transportsträckan...

Den andra halvan av loppet bestod av backar... Det var backar och så var det backar... Det serverades varm buljong (?) - som sagt - när man springer maraton så gäller inga vanliga sunda regler för vad och hur man äter och dricker... 

Fick en välbehövlig high five med "Skyltmannen" vid 30 km!!!

Jag hade ingen vidare koll på banan och banprofilen, men jag visste att vid 35 skulle den beryktade Västerbron komma... Mitt mantra blev "om det finns ett "uppför", så måste det finnas ett "nedför"..." och tog sikte på att ta mig över bron och förbi "the man with the hammer" som sägs lura vid 35 km. 

Jaaa! Friska vindfläktar i ryggen nedför bron. 

Tänkte att de sista 7 kilometrarna blir säkert lätta... Fel, fel, FEL! Om man inte hade vetat att målet hägrade, så hade jag inte sprungit vidare. Det var bara att bita ihop och låta pannbenet jobba, när benen ville tacka för sig. Bara att påminna sig själv om att jag gör detta frivilligt... Det positiva var att jag inte hade ont någonstans! (det var mer "jämna plågor")

Äntligen kom sista kurvan upp mot Världens Vackraste Byggnad (näst Brandenburger Tor och katedralen i Palma): Stockholms Stadion. 

Det kändes som att det var en mil långt, runt byggnaden till ingången. Men SÅ nära! Då var jag bokstavligt talat i uppLÖPNINGStillstånd... nu var det inte bara jag som kunde lyssna till min andning... får be alla jag flåsade i nacken om ursäkt...

Att äntligen korsa mållinjen och få MEDALJEN är den andra gången under dagen man vet varför det är värt besväret att hålla på så här.

Men det fanns ingen ork kvar till känsloyttringar. Ingen vätska kvar till glädjetårar. All energi var S L U T. Men det är världsligt. Stockholm... Vi har ett resultat!

"Löpning är ingen hastighet - utan ett tillstånd". Tog mig 4.31.15 att ta mig runt Stockholm i detta tillstånd! Utan klockan hade jag hållit ett ganska jämt tempo, loppet igenom! Krävdes bara större energiinsats under andra halvan...

Dansade lite (i alla fall inombords) när jag gick för att hämta mina ombytes kläder. Bästa känslan: att dra på sig torra kläder, finisher-tröjan, släppa loss fötterna i ett par flip-flops... Kaffe, bulle, en ljummen varmkorv, en alkoholfri öl är delikatesser en sån här dag! 

Efter dusch och ombyte kunde "firandet" starta på riktigt! Prosecco i Humlegården. Kort promenad (helt ok för benen) till en restaurang. Äntligen kunde man få den STORA, KALLA ölen (att jag inte orkade dricka upp den spelade mindre roll...) 

Nästa år måste vi kanske tillbaka?

Även om Stockholm har världens längsta (?) maraton, så är det kanske det vackraste!!? (inte för att jag ser särskilt mycket av omgivningarna på min väg...)

Och då ska vi - efter besegrad mara - bada nakna på Sergelstorg!