Lost in transit...

Snart har ytterligare en kort vecka passerat efter en lång helg.

Långhelgen blev lite längre än planerat. I alla fall i kilometer räknat.

Vi tog en sväng till Hasslö - och där borde jag ha stannat...

Det var ju vecka 19 och således,

enligt mitt enkla träningsupplägg, 19 km på schemat!

Men det behöver inte vara "lätt" för att det är enkelt! 

Jag är inte särskilt lätt på foten

- och nu börjar det bli långt på riktigt!

Hasslö är inte så stort - så för att slippa springa 2 varv,

så fick jag skjuts med bil - exakt 19 km bort.

(jag var väldigt noga med att det skulle vara prick 19)

Sen skulle jag "bara" springa precis samma väg tillbaka!

(en väg som jag dessutom sprungit innan)

Men det behöver inte vara lätt för att det är enkelt!

(som någon klok person precis sa)

Hur svårt kan det va?

Svårare än man kan tro visade det sig...

När jag var halvvägs började jag misstänka att 

jag var på fel väg (havet var plötsligt på höger sida!!?)

och jag fick onda aningar...

Jag brukar skoja om mitt dåliga lokalsinne,

men just då var jag mer oroad än road...

Jag kände mig mer borta än vanligt.

Att försöka läsa kartan i mobilen var lönlöst.

De små landsvägarna var bara tunna linjer

som jag omöjligt kunde se med blotta ögat, 

och -nej-  jag KAN. INTE. LÄSA. KARTOR.

Men jag ville inte utsätta mig för det förnedrande

samtalet hem: "Kan du hämta mig igen?"

"Var är du?" 

" Ja inte f-n vet jag! Ut och leta bara!"

Så jag bestämde mig för att FÖRST springa mina planerade 19 km 

- och SEN ta reda på vart jag var och ringa efter hämtning...

Men -halleluja- helt plötsligt var jag på rätt väg igen

och kunde själv ta mig tillbaka till Hasslö

(nästan) som planerat! 

Prick 19 km blev 23...

Men känslan att "se" Hasslö igen 

- knappt synlig i dimman - 

var precis som jag föreställt mig den!

Miljöombyte innebär en risk för vilsna själar.

Jag ska hädanefter hålla mig på hemmaplan,

samt be maken lägga in ”hitta MIN iPhone” i sin mobil. 

Så han kan hitta mig nästa gång när jag är helt borttappad!

Tillfälligt avbrott

Igår var ingen helt vanlig dag!

Frukost på sängen - sång - paket - tårta - hemliga överraskningar!

Så firar vi inte födelsedagar hemma på vår gata i stan.

I år var inget undantag. Vi hade inte planerat eller köpt någonting...

Maken fyllde år - barnen var osäker på hur många...

Vem räknar ens efter man fyllt 35?

Men vi hade bokat in en liten utflykt.

Det skulle bli frukostkokkaffepremiär! Hurra!

Det blev inte sämre av att solen sken och sjön låg spegelblank!

En kort skogspromenad, 

lagom för oss som inte är rustade med "rätt" utrustning.

Vi har turen att ha goda vänner som har vildmarksutrustning 

i form av fina ryggsäckar, yxor, kokkaffepanna...

Ja, tom födelsedagspresenter hade de med!

Vi kunde bära vårt medhavda fika i en picknickkorg.

(har avancerat från att ha fikat i en Coop-kasse...)

Skriet från vildmarken ekade när vi såg en orm.

Men dock. En mycket bra start på födelsedagen

Det här får vi göra om!

Efter frukostkaffet var det dags för lunch.

Smörgåstårta! 

DÅ är det INGEN vanlig dag! Hurra!

Sen var det dags för en riktig utmaning 

- långt utanför komfortzonen.

Att ta på sig människokläder och "vanliga" 

skor hör inte till någon daglig rutin längre.

Värst är att ta av sig mössan (Co-rånar-luvan)

och låta håret falla fritt ("fritt fall" var ordet...)

Någon frisyr har inte setts till på många, långa månader...

Jag gjorde ett fåfängt försök att kleta mascara

på mina korta spretiga ögonfransar (klet var ordet...)

Det såg ut som några imse, vimse spindelben som 

klättrat vilse bakom min råttfärgade långa lugg.

Rena djurkyrkogården...

Men det gör ju inte så mycket om jag skrämmer 

folk när jag går ut - de ska ändå hålla avstånd!

Som ett tillfälligt avbrott från vardagslunken

tog vi in på hotell och åt på restaurang!

Vad gör man inte för att få tillfälle att dricka vin på en söndag!?

Det var ingen trängsel - så det kändes lugnt.

Efter middagen fanns det möjlighet att doppa

sin vinterbleka kropp i hotellets utomhuspool.

Om vanliga kläder känns ovana, ska vi inte tala om badkläder...

Jag saknar "behag" att visa upp och riktig obehagligt var det 

att resten av kroppen inte riktigt fick plats inom plaggets omfång.

Sånt är livet när man har en Corona-kropp 

- men ändå saknar anti-kroppar...

Sammantaget blev det en kalasdag 

- trots att vi inte firar födelsedagar!

Spänning i vardagen

Helg - och ny månad - igen!??

Veckorna består av måndag, halva tisdag, blink, 

torsdag, blink och sen är det söndag kväll.

Och så säger man att "tiden går fort när man har roligt"!? 

Tydligen behöver man inte ha SÅ himla kul för att den regeln ska gälla... 

Spänningen i vardagen består av en bra deckare.

I bok eller TV-serie form! Gärna för mig!

Att den ena dagen är den andra lik, behöver 

inte alls vara dåligt. Man vet precis vad man får!

Perfekt för en trygghets-knarkare som inte har det minsta 

lust att vara spontan, och inte alls lider av FOMO.

Det är helt legitimt, ja, tom rekommenderat att 

stanna hemma och undvika att träffa folk...

(hur man ska undgå att träffa resten av familjen 

man BOR med, var det ingen som sa något om...)

Men vi har löst det det skärmar, hörlurar, ljudböcker 

och många, långa promenader...

Nu ser vi äntligen ljuset av vaccinet i tunneln!

Även vi introverta har ju börjat längta UT.

Men det blir nog svårt att "gå tillbaka till det normala".

Jag minns inte ens längre vad  som var "normalt".

(kan bero på att jag aldrig någonsin varit normal)

Men det talas om ett "new normal" - 

så vi kanske får en kompromiss där vi kan 

kombinera det bästa av att "leva som vanligt"

och att vara mer hemma. Mer "hemester", "svemester" och

fortsatt arbete på hemma-kontoret, några dagar i veckan.

Man kunde ju tänka sig att en anonym shopoholic 

(vem då? jag?) skulle bli "frisk" av att inte kunna 

gå ut och shoppa... Men - tyvärr - bara att erkänna:

"Hej - jag heter Ann-Mari och jag är periodare..."

Det säger bara "klick" - sen kommer det ett paket

- som ett brev på posten - bokstavligt talat.

Men - inget ONÖDIGT! Bara det jag villhöver...

Härom dagen gick det till och med så långt att 

jag handlade av en försäljare som kom till dörren.

Jag brukar (OM jag ens öppnar) stänga dörren framför näsan

på de stackars barnen som vill sälja lotter, kakor, tidningar...

Det var en mycket artig ung man som sålde underkläder i bambu.

(ja, nu hör jag ju själv hur sjukt det låter)

Min första tanke var att säga NEJ (utan tack) och smälla igen 

dörren, som jag brukar, men jag lät honom prata en stund.

Han såg sin chans och tog den.

Utan att tveka sträckte han fram ett par 

rejäla trosor av boxermodel i storlek large...

Han hade tydligen blick för vad som passade kunden!

Jag blev några hundralappar fattigare -

men bekväma underkläder behöver man ju alltid!

För någon "spänning" kommer dessa erotikdödare inte att tillföra!