När kan håller ut och håller avstånd
så riskerar man inte bara att tappa förståndet.
Man tappar också motivationen när målen man
tränar för ställs in, men alla måltider består...
Motivationen vet vi ju sen gammalt att den inte är att lita på.
Men man tappar även sina rutiner och den diciplin som brukar hjälpa till.
När sen sommaren och semestern kommer
går det snabbt från förfall till fritt fall...
Inte helt o-skönt att låta sig (för)falla!
Först hade jag lite dåligt samvete,
men sen såg jag fördelen med att vila sig ur form.
När botten är nådd så hittar man motivationen där nere!
Dags att flyta upp och ta tag i sig själv...
Skål och botten upp!
Även en gammal fallfrukt kan resa sig igen!
Så de första veckorna efter semestern var det
sååå kul att komma igång och tillbaka till träningsrutinerna.
Motiverad för en ny-start, med de snabba förbättringar
man bara kan uppleva kan känna när viktkurvan är på
topp - och formkurvan är på väg i motsatt riktning...
Det är då man kan lura sig själv att tycka att
det är rimligt att springa till hemmakontoret på
morgonen och sen "hem" igen på kvällen!
Särskilt roligt var det att gå tillbaka till gymmet
igen efter drygt 4 månaders karantän.
Kontorsarbete bygger inga arm- och ryggmuskler...
Efter 4 månader på hemmakontoret kändes det som att jag
tillhörde en utrotningshotad art i det ryggradslösa släktet...
Men det behöver inte vara en pandemi som kommer
emellan för att motivation och diciplin rubbas.
Man måste ständigt hitta nya sätt att lura sig själv
att först komma igång och sen hålla i gång.
Håll i - håll ut...
Varje dag - en ny chans till ny-start!
Tur det, för motivationen går upp och ner.
Oftast upp- sent på kvällen.
Man ställer klockan tidigt, med ambitionen
att hinna träna och ändå vara på jobbet i tid...
Man vaknar, det är mörkt, man snoozar,
man vänder andra sidan till och snoozar en stund till.
Ibland blir morgonträningen av, ibland inte...
Oftast kommmer man iväg till jobbet.
Ibland får man tala till sig själv med den stränga rösten:
"Stig upp nu kärring
- har du tur får du en ny chans redan imorgon!"
Det känns som att jag kan ana, någonstans långt där inne, en 50-årskris som sakta kommer smygande... Eller? ;)
SvaraRaderaHaha! ett halvt rätt. Detta är 40-års krisen som aldrig tar slut...
SvaraRadera