Ljust och vackert, en solig dag i midsommartid.
Det var svårt att välja musik och
solosånger till begravningsgudstjänsten.
Varför är ”tröstevisor” så sorgliga?
Man orkar inte ens lyssna igenom alternativen...
Nu kommer jag definitivt inte att kunna höra
”Håll mitt hjärta” eller ”Strövtåg i hembygden”
utan att gråta. Det var lättare att välja psalmer.
”Vi tar väl de 3 vi kan? Va? Ska det vara 4!!?”
Men prästen (en ung kvinnlig präst - samma präst som
döpte Anna för drygt 16 år sedan!) lovade att sjunga
- även om hon skulle bli helt själv...
Begravning, bröllop eller dop...
Det spelar ingen roll, det blir en gråtfest oavsett.
Fin musik på piano, psalmer... ALLT som spelas på orgel...
det går en direktsignal till tår- och snorkanaler...
Det blev ingen ”spånskivekista” som mamma pratat om,
utan en grå kista som var så fin i Kalix vackra kyrka.
Vita liljor och blå blommor i ett arrangemang
som så passande hette ”Himmel”.
Förlåt mamma, du avskydde visst liljor...
Antagligen för att de förknippas just med
död och begravning. Nu hatar jag också liljor...
Kistan bars ut av bror, son, äldsta barnbarnet
och svärson. Avsked vid graven på Skogskyrkogården.
På minnesstunden ("efterfesten") blandades lugnare visor med
allt från Elvis till Lady Gaga och givetvis Rolling Stones!
Första låten som kom upp var passande nog ”Sexbomb” med Tom Jones.
Barnbarn och svärdotter läste upp telegram och hälsningar.
Ja, det blev en vacker men sorglig dag!
Men jag kunde inte ta avsked,
inte av någon som inte är död för mig.
Jag säger istället ”på återseende”. Allt annat är orimligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar